Virtuell Afrika-resa 27

Ekvatorn

Under dagen passerar vi en skylt där det står ”equator”. Ett historiskt ögonblick för min Afrikaresa. Durban ligger på breddgrad 30 syd och Alexandria på breddgrad 30 nord. Matematiskt har jag nu kört halva vägen genom Afrika. Därefter saknas förstås några breddgrader i Europa innan Malmö och breddgrad 56 är nådd.

Bedövande växtlighet

Min julklapp från mina barn blir några nätter på Kluges trevliga hotell vid Fort Portale. Här har vi inte långt till Kibale NP där det finns schimpanser som vi gärna vill se. Naturen är mycket vacker, gröna kullar med mangoträd, bananodlingar, avokadoträd och teplantager så långt ögat kan se. Elvahundra meter är en bra höjd, den värsta hettan undviks, allt grönt frodas, blommor finns i överflöd, akaciablommor, orkidéer, anthurium, bouganvillea, hibiscus, amaryllis, pioner och många fler.

Schimpansjakt

Efter en lektion om schimpanser och deras beteende ger sig arton turister ut och vandrar i den täta vegetationen i Kibale NP. Turisterna uppdelade i tre grupper går åt olika håll med varsin guide. Efter en kort vandring ser vår grupp två schimpanser. Schimpanserna går snabbt och vi försöker hålla deras takt. De rusar fram på marken men stannar efter ett tag. Efter någon minuts paus upprepar de sitt beteende med att gå riktigt fort för att sen åter stanna. Allt känns bra men snart går det mesta fel när vår guide per telefon meddelar de andra guiderna att vi hittat två schimpanser. Han meddelar var vi är och snart är vi arton turister och tre guider som omringar två schimpanser. Schimpanserna flyr högt upp i en trädkrona där de sen stannar. Det kan inte vara rätt att tjugoen personer omringar och följer tätt efter två ensamma schimpanser. Vi känner oss delaktiga i en hetsande “schimpansjakt”. Vi ber vår guide att få lämna de andra turisterna och vandra vidare för oss själva. Senare ser vi ytterligare några schimpanser, även dessa högt uppe i träden. Schimpanserna vrålar vid några tillfällen så högt och hemskt att håret reser sig i nacken på oss. Enligt vår guide meddelar de bara att de hittat ett bra ställe för natthärbärge och att flocken bör ta sig dit.  

Virtuell Afrika-resa 26

Vi åker norrut i Uganda, upp till Queen Elizabeth NP.

Vi äter rolex i ett skjul längs med vägen. Ja inte klockan utan Ugandas nationalrätt rolex. En rolex är en grönsaksomelett inrullad i ett chapati-bröd, Ugandas svar på ett korv-eller hamburgerstånd. En vällagad rolex blir precis det mellanmål som vi ofta behöver under våra oregelbundna äventyr.

Från tältlägret vid Queen Elizabeth NP kan vi se elefanter, flodhästar, apor och andra djur. En morgon när vi äter frukost får vi besök av en stor elefant som med stolta steg tågar rakt genom tältlägret. På kvällen samma dag dyker en flodhäst upp när vi sitter ute och äter i det svaga månljuset.

Månens skära ligger i underkant, inte till höger eller till vänster som hemma. Rakt under månskäran, en bit ovanför horisonten, lyser planeten Venus starkt. Över oss glimmar himlavalvets miljarder stjärnor, klarare som aldrig förr. Vi sitter vid en stor öppen eld där stora stockar brinner. Vi är uppe på elvahundra meter med varma dagar men lätt kyliga nätter, det känns skönt med värmen från brasan.

Finns det något vackrare än en gammal elefant? Så mycket erfarenhet och klokhet.
Lägg märke till den lilla parasitätande fågeln
En ugandisk kob
Visst e dom fina
Alltid lika vackra

Virtuell Afrika-resa 25

En vacker grönska möter oss på juldagsmorgonen när vi vandrar iväg för att möta bergsgorillor i Mgahinga NP. Att grönt kan vara så skiftande i färg? Från ljus limegrön, sirlig vårgrön som när bokens blad spricker fram på våren, skarp neongrön, smaragdgrön, olivgrön och till mörk mossgrön

Ett fyra man stort spanarlag har skickats ut tidigt på morgonen. Vi själva är fem stycken plus två guider och en handfull beväpnade vakter. Vakternas uppgift denna gång är att säkerställa att inga missöden sker mellan djur och människa. Vår ”lilla” expedition kommer iväg några timmar efter spanarna. Redan efter en halvtimme får vi goda nyheter. Vi hör via radiokommunikation att spanarna hittat gorillornas natthärbärge. En kvart senare har de lokaliserat gorillorna, en grupp på åtta individer. Vi lämnar den lilla stigen och går småsnubblande mot spanarna i tät vegetation. Vandringen går över en ravin och därefter brant uppför. Vi halkar fram på lerigt underlag och fastnar i lågt hängande lianer. Jag är glad att gorillorna hittas snabbt med tanke på den svåra terrängen. När vi gick upp för vulkanen gick vi på små fina upptrampade stigar, nu går vi rakt ut i naturen, något helt annat.

Vi förstår på guiderna och vakterna att vi är nära gorillorna. På avstånd ser vi den första gorillan i sin svarta päls, en stor gorilla som fredligt sitter och äter kvistar och blad. Det är först nu som jag förstår hur stor en gorilla verkligen är. Hanarna blir runt 180 cm höga och kan väga upp mot 180 kg. Honorna är betydligt kortare och väger upp till 150 kg. Vi kommer efter en stund nära en mamma med en unge. Ungen som går efter sin mamma vinglar fram och tillbaka i det höga gräset, så gör den en volt och rullar runt. För ett ögonblick känns det som den medvetet vill göra scenentré för oss. Ungen ställer sig upp på benen och slår sig på bröstet med båda knytnävarna, samtidigt som den tittar åt vårt håll. Vi tycker nästan det ser ut som han väntar på applåder, men vår guide berättar att det bara är gorillans sätt att hälsa. 

Under tiden sitter den stora ledargorillan på marken och pillar med några blad. Han håller bladen framför munnen medan hans läppar febrilt arbetar för att föra in bladen i munnen. De stora läpparna fungerar som ett bra redskap vid måltiderna. Vi står på en lång rad och beundrar gorillan medan han obekymrat äter vidare. Det går en minut eller två men så reser han sig plötsligt och går rakt mot Cilla och Lina. De ser förskräckta ut när den enorma gorillan med ena handen milt flyttar vår guide och passerar tätt förbi dem. 

Ledargorillan sitter lite senare endast tre meter framför mig. Han plockar med en buske och äter sakta men säkert dess blad. Ett grässtrå hänger i mungipan. Det ser nästan ut som han har en grön tandpetare i mungipan. Så tittar han upp, vänder sitt ansikte mot mitt och stirrar länge in i mina ögon med sina mörkbruna ögon. Han håller ansiktet och ögonen rakt riktade mot mig under kanske tio sekunder men så glider ögonen ut till vänster, som om han börjar tänka på något annat. Detta ögonblick blir mitt starkaste Afrikaminne. En ögonkontakt, en telepatisk kontakt med ledargorillan i Mgahginga. För första gången var det jag som blev uttittad och inte tvärtom.

Virtuell Afrika-resa 24

Uppståndelse var vi än pausar

Med Kisoro som bas gör vi en lång vandring upp till toppen av Sabinyo-vulkanen. Vi utrustas med obligatorisk vaktstyrka på fem tungt beväpnade militärer som följer med hela vägen till toppen. Det är oroliga gränstrakter, Ugandas blommande turism vill inte att något ska hända deras turister. Det känns märkligt att vandra med en stor militäreskort, men militärerna är trevliga och vi glömmer snart att de är militärer i arbete.

Lina med tuffa grabbar

En vacker vandring börjar med att vi går genom stora bambuskogar. I dessa skogar lever bergsgorillorna, men några gorillor ser vi inte till under dagen. Vandringen går både upp och ner, vi passerar två mindre toppar med efterföljande nergång på ett hundratal meter. På slutet klättrar vi uppför långa stegar som står lodrät och är förrädiskt hala av regn. Det är ingen svår vandring men vid ett flertal tillfällen är den inget för någon med svindel. Jag tittar ofta koncentrerat på stigen eller på stegarna och försöker till varje pris undvika snedblickar mot de svindlande stupen.

Vi når vulkanens topp på 3700 meter. Precis på toppen sammanstrålar Ugandas, Rwandas och Kongos gränser. Vi tar ett steg in i Kongo när vi fotograferas av en guide som själv står i Rwanda medan våra ryggsäckar ligger i Uganda. Tänk att jag fick komma till Kongo, Afrikas hjärta, om än bara i några få minuter.  

Med en fot i Kongo

Efter tio timmar kommer vi mycket trötta och slitna tillbaka till Travellers Rest Hotel. Utan tvekan ett av resans trevligaste hotell, det andas natur, djur och äventyr i varje hörn. Hotellets historia som en sista utpost mot gorillavärlden sitter fastklistrad i väggarna. Det startades av ”gorilla-turismens fader” Walter Baumgärtel. Dian Fossey var en av hotellets stamkunder. Några fina bilder i lobbyn visar och bevisar att hotellet var ett Dian Fossey-tillhåll. Hit måste man åka om man vill titta på gorillor och samtidigt bo i klassisk ”gorilla-miljö”. Dian Fossey var hon som vigde sitt liv åt gorillorna och gjorde ett fantastiskt arbete för deras överlevnad. Vissa lokala affärsmän ansåg henne som besvärlig, ett hinder i exploateringen av gorillorna. Dian Fossey mördades och den som utpekats som ansvarig för avrättningen var områdets guvernör, samme guvernör som nio år senare blev den Rwandiska genocidens pådrivare.

Så här fina kan tjejerna vara i Uganda på julafton : )



Virtuell Afrika-resa 23

Det tar oss femton timmar att köra de fyrtiofem milen till gränsen mellan Tanzania och Rwanda. Snitthastigheten är 30 km/timme. Afrika-kännarna hade varnat för hålvägen från Kigoma, “en av Afrikas sämsta vägar”. Jag visste, men kunde inte fatta att den var så dålig. Kör man i för hög hastighet ner i något av de decimeter djupa hålen, med sina sylvassa asfaltkanter, blir det punktering. Snabbare än 30km/timmen går det inte att köra. Man kan inte surfa över hålor som är breda och djupa.

Frukost tillagas av en islamsk kvinna med endast titthål för ögonen. I hennes lilla restaurang vid huvudgatan får vi omelett med lök och tomater serverad med nygräddade chapati-bröd. Medan vi äter vår frukost beundrar vi alla vattenbärare utanför restaurangen. De fyller sina stora gula plastdunkar med vatten och cyklar tungt lastade med den dyra lasten ut till byarna i närheten. Tänker att den dagen det finns en vattenpump i alla små byar då kommer alla dessa människor kunna ägna sin tid till annat än att transportera vatten.

Virtuell Afrika-resa 22

I Katavi finns det vilda hundar. Jag skojar på eftermiddagen med Juma och säger att ”nu är det bara de vilda afrikanska hundarna som saknas”. Det tar mindre än femton minuter innan vi ser femton vilda hundar vid vägen. Hundarna är sällsynta och utrotningshotade och det är verkligen speciellt att få se dem. I Zimbabwe kallas de för “painted dogs”, ett namn de fått för sina lustiga färger. För mig är det som om ett barn målat en brun hund med svart färg lite hur som helst, ett roligt inslag i naturen med dessa färgstarka hundar. De är väldigt smala, inte alls vad man skulle tro om en afrikansk hund.

Väl tillbaka till Jumas Riverside Camp serveras vi flodhästar i stora klasar i den lilla floden som böjer sig runt campen.

Virtuell Afrika-resa 21

Vi når några dagar senare den lilla byn Sitalike i utkanten av Katavi NP. Vi letar febrilt efter ett anständigt boende. Det enda boende-alternativet är riktigt undermåliga ”Riverside camp”, förfallet och med många småkryp. Men vårt val av boende visar sig ändå bli bra. Inte för boendet och definitivt inte för maten utan för ägaren Juma skull. Ägarens pappa arbetade med världskända schimpansexperten Jane Goodall. Juma växte upp i olika nationalparker och fick de afrikanska djuren i blodet. Vi lyckas övertyga Juma att bli vår guide nästa morgon.

Juma med två glada gäster

Katavi är den minst besökta parken i Tanzania. Parken har endast 6000 besökare varje år. Det är mindre än den världsberömda Serengetti har varje dag. Parken ligger isolerad och turisterna hittar inte hit. När vi besöker parken är vi de enda besökarna den dagen. Privilegierat att ha parken för oss själva. Inte minst med tanke på att djurlivet är lika bra som i Serengetti. Man kan inte se den stora migrationen och här finns inte noshörningar men annars finns ”alla” av Serengettis djur i Katavi. Det tar en timme innan vi ser det första djuret men sen radar de upp sig. Mångfalden är imponerande och antalet är stort. Mycket fåglar, massor av flodhästar, många impalor förstås.

En av mina absoluta favoritfåglar, sadelnäbsstorken
Ser nästan ut som en tandpetare i mungipan : )

Vi tar oss fram bra trots att det har regnat. Vattnet står högt på några av vägarna. Juma upptäcker en död impala uppe i ett träd. Ett säkert tecken på att en leopard finns i närheten. Efter en timmes väntan och ivrigt kikande får vi se en svans-stump som viftar till i det höga gräset. Efter ytterligare en stund reser sig leoparden upp från det höga gräset och poserar. En leopard som poserar är väldigt mycket kraft och skönhet i en svårslagen kombination.

Virtuell Afrika-resa 20

När man ser män klädda i skjorta och slips i fyrtio graders värme då vet man att det finns en frireligiös kyrka i närheten. De sjunger vackra religiösa sånger medan de, en efter en, traskar ut i vattnet i sina kläder. Deras mål är en präst som står med vatten upp till midjan ett femtiotal meter ut i sjön. Prästen döper alla i gruppen, med mycket stänkande, när de kommer fram till honom.

Vi ser många som säljer mango längs med vägarna. Frukterna ligger vackert staplade på små skrangliga bord, i spannar, krukor eller baljor. Vi stannar vid en säljare som har en stor grön plastbalja full av mogna gula mangor. Vi köper sex stycken som skalas och skärs upp. Frukterna är inte stora men saftiga och solmoget smakrika. Det känns på den goda söta smaken att de fått mycket sol.

Jag har lärt mig att solen ibland går motsols i södra Afrika. Men stopp, kan en sol gå motsols. Nej det kan den förstås inte, en sol som går mot solen, nej det hörs ju att det inte går. Den går upp i öster och ner i väster precis som därhemma, men klockan tolv står den inte i söder utan i norr. Ja i alla fall när vi har sommar därhemma. Ja då går den väl motsols? Eller betyder medsols något annat på södra halvklotet? Och sommar och vinter kring ekvatorn, medsols eller motsols, kanske, kanske inte??

Jättelika moln tornar upp sig på långt avstånd. De ser märkliga ut. Molnen ligger lodrätt, uppifrån och ner som om det faller stora regnmängder. Vi utgår från att det är regnmoln. Men nej det är inte alls regnmoln. Det visar sig vara världens största insekts-migration. Små minimyggor som i miljarder flyttar sig över Malawisjön.

Vi beger oss in i södra Tanzania

Virtuell Afrika-resa 19

Malawi

Malawi handlar mycket om Malawisjön, en sjö nästan lika lång som landet och den tredje största i Afrika. Under resan vidare norrut åker vi längs med hela sjön från dess södra spets upp till dess norra en bit in i Tanzania. Men vi startar vårt besök i Malawi med att besöka Malombesjön och Liwonde NP. Malombesjön ligger som en naturlig förlängning av Malawisjön söderut. Jag, Sven-Erik, en paddlare/stakare och en guide får en vacker kanottur. Vattennivån är mycket låg, vår stakare får titt som tätt hoppa av kanoten och skjuta på. Det känns sisådär med tanke på att det finns gott om krokodiler och flodhästar. När jag frågar vår guide svarar han att ”krokodilerna finns inte här”. Men vi körde precis förbi en krokodil protesterar jag, men vår guide skakar bara på huvudet. Flodhästarna är inte intresserade av oss, när vi kommer för nära dyker de skyggt ner under ytan. Fågellivet är imponerande, vi ser storkar, många havsörnar, pelikaner, hägrar, egyptiska gäss. Det är fyrtio grader och ingen skugga i kanoten. Svetten rinner i floder men vi har vatten med oss, det fungerar bra. En rogivande utflykt i en vacker miljö.

Virtuell Afrika-resa 18

Gränsen mellan Malawi och Zambia

Efter spännande dagar i Zambia tar vi oss över gränsen in i Malawi. Bilderna visar hur det ser ut på en typisk gränsövergång i Afrika.

Simkortköp
Torkad fisk måste det förstås finnas vid en gränsövergång
Simkortssäljerskan
Ja och klippa sig är ju ett måste på en gräns
Gräns-kompis
Söt
Money money. Två köer blir en när en maskin slutar funka och till slut kommer åskvädret som gör att även den andra maskinen slås ut
Taxfree-shopen : )

Det blir en lång dag, alldeles för lång, med tre timmar mörkerkörning på slutet. Jag hatar mörkerkörning, speciellt i Afrika. Det är livsfarligt att köra när det är mörkt. Vägarna är fulla av människor utan reflexer. Många cyklar utan ljus. Bilar utan ljus är inte ovanligt. Ofta har bilarna en strålkastare som är sönder. Man antar felaktigt att det är en motorcykel som närmar sig. Vita kantmarkeringar på vägarna saknas oftast helt. Ibland går människor en bit in på vägen när det inte finns någon vägren. Belysta vägar lyser så att säga helt med sin frånvaro. Normalt planerar jag alltid för ankomst i god tid innan mörkrets inbrott. Det kändes inte alls bra med tre timmar på mörka afrikanska vägar men vi kom till slut fram till Liwonde utan missöden.