Leoparder

Vi checker in på Croq Valley Camp. Ett väldigt trevligt och “easy going” ställe. Har läst mycket om nationalparken South Luwangas natur och djur. Det stora beståndet av leoparder är det som framförallt lockar.

En turistbroschyr från Zambiska myndigheterna skriver så här:

”If you do not see any leopards in South Luwanga you need to change your glases”.

Jag behöver inte byta mina glasögon. Redan första dagen ser vi fem leoparder varav två leopardungar. En fantastisk dag. Här kommer några av de bästa bilderna.

Vacker katt
Ståtligare än något annat kattdjur
Leopardunge
Impala middag
God middag
Kan inte få nog av dessa ståtliga djur
Posering
Slutposerat, nu går jag.
Varför har mamma lämnat mig ensam i trädet?

Mot South Luangwa

Med nya bromsar lämnar vi Lusaka tidigt. Kör för fort, flaggas för fortkörning. Det var 80 och jag körde i 93.

  • Police, Good morning, sir.
  • Me, Good morning officer.
  • Police, Everything ok? 
  • Me, Yes, except my fast driving.
  • Police, No problem, you have to pay only 300 kwacha (= 200 kronor).
    Can I see your drivers licence?
  • Me, Can I get a discount? I am retired?
  • Police, How old are you?
  • Me, I am 67 years old.
  • Police Ok, you only have to pay 100 kwacha. Keep your good shape.”

Nöjd med min fina prutning åker vi vidare mot South Luangwa. Vi stannar några gånger längs vägen för att fika och luncha. Här några bilder av “väglivet”.

Frukost längs vägen
Blyg dotter
Vi får kaffe, ägg, mango och bröd
Nyfikna skolbarn
Härligt gäng i en av byarna. Alla vill vara med på fotograferingen
Mango, mango och mango
Fundersam flicka

Toyota Lusaka

Bromsarna började wobbla i Mana Pools. Jag var lite osäker på om det var bromsarna eller om det var tvättbrädesunderlaget. Men de wobblar ännu mer när vi lämnar Riverview Wellness Centre. Känns inte helt rätt men samtidigt inte helt fel.

När vi någon timme senare kör genom Lusaka börjar bromsarna definitivt wobbla mer. Det är bara att stanna. Får på en mack tips om ett serviceställe lite längre fram. Det är en verkstad på gatan. Men killarna känns kunniga. Han som verkar vara den mest kunnige följer med på en körtur. När han känner wobblet säger han med en gång att det är diskarna. Ingen tvekan. De måste bytas.

Lokala ”gatu-verkstaden” i Lusaka
Motorhuven öppnas och vips är det minst tre-fyra personer som kommer och rotar omkring

Det är söndag. Toyota är stängt. Vi bokar in oss på ett hotell i närheten av Toyota och inväntar måndagen.

Hänger på låset när de öppnar. Det blir en heldag på Toyota. Får till och med äta med personalen i deras matsal. Efter 10 timmar är diskarna bytta och även två “mekaniska armar” som glappade. Vägen hem till Sverige är lång. Lika bra att byta det som kanske ändå kommer gå sönder senare.

Toyota Lusaka
Lång dag på Toyota inkl. lunch på personal maatsalen

”Från Malmö till Mumbai”

Ni köper väl min bok om mina äventyr i Asien. Den perfekta julklappen för er som läsare av min blogg eller present till nära och kära.

Så här skrev min gode vän och Kvällspostens gamle ledarskribent om mina äventyr och mina böcker

Jan-Olof Bengtsson 19.09.18

Egentligen finns det bara två sorters människor:
Den ena är: ”Tänk om man skulle…?”
Den andra: ”Ja, jag gör det!”
Sven Gruvstad står som ett praktexempel för det sistnämnda. En dag i burgen ålder slutade han att jobba, stoppade lite pengar i fickan och började förverkliga delar av sitt liv han missat eller inte hunnit med.
En sådan sak var Rom. Ja, alltså inte att resa dit på en chartervecka utan att verkligen lära känna staden. Så vad göra? Ja, är man Sven Gruvstad lusläser man nätet och hyr så klart en lägenhet. Sedan lägger man ett halvår på att dagligen trampa runt  gatorna med  kamera och anteckningsbok för att insupa atmosfär och historia.
Det hela blev en bok – den första som Sven skrivit. ”Rom på mitt vis”, heter den. Och klart bättre än vilken glassig sightseeing-bok som helst om den eviga staden.
Och vad ska jag göra nu? tänkte Sven efter bokutgivningen och hemkomsten.
Ja, det blev nya planer som tog form i huvudet. Många timmar framför datorn och slagningar i kartböcker. Samt mängder av mail med frågor till människor runt om i världen som Sven trodde kunde vara behjälpliga i planeringen.
Resultatet av tankemödorna ser ni här. Man köper en fyrhjulsdriven jeepaktig evighetsbil och pimpar upp den med diverse grejer för säkerhets skull. Färdrutten är detaljerad,  om än väldans lång.
Sen börjar man köra. Och köra. Och köra. Ja, närmare bestämt i sju månader. Helt följdriktigt betitlas den nya boken:
”Från Malmö till Mumbai – sju månader i egen bil genom Asien”.
Nu ligger den klar. Och alla de märkliga platser och stater man lite diffust har undanstoppade i huvudet efter skolan – geografi- och historielektioner har nämnde Sven besökt.  Inte för att han är någon Hedin, men samma förnamn har han i alla fall. Så plötsligt får alla dessa ”stanländer” plötsligt vibrerande liv. Och Tibet… Och Kina… Ja, you name it.
För de människor som lever där blir förevigade i all sin prakt i Svens bilder och kryddade platsbeskrivningar.
Nu har Sven varit hemma några månader.  För att tvätta både sig och kläder å sånt.
Men den upp-pimpade bilen lämnade han i Mumbai. Eller rättare sagt, satte den på en fraktbåt till Kapstaden dit han snart kommer inflygande.
För nu bär det av igen. Och den här gången ska Sven vrida om startnyckeln och köra genom hela Afrika för att någon gång i framtiden ha kommit så långt att han kan se Öresundsbron och ta sig vidare till hemstaden Malmö.
När det sker är ganska oviktigt. Det är resan som räknas. Inte målet.
Och en tredje bok så klart…
Men nu ska vi först läsa den är:
Från Malmö till Mumbai – sju månader i egen bil genom Asien.
Dessutom:
Ni kan följa Svens kommande reseblogg genom Afrika genom att klicka in på www.senioren.se  På äventyr med Sven Gruvstad.

Söta flickor i Pakistans gränstrakter mot Afghanistan
En av många gurus i Benares, Indien
Färden går på ibland ”omöjliga vägar”. På över 5000 meter i Tibet eller som här på en av klippvägarna i Pakistan
Från Malmö till Mumbai

Vi bor hos sjundedagsadventisterna i Zambia

Vi blir sena efter våra ärenden vid gränsen. Bestämmer oss för att boka ett något bättre boende efter nätterna i taktältet. Bokar, via nätet, en natt på på “Riverview Wellness Centre” i Kafue. Vi hittar adressen men det hela är mystiskt. För att komma in på området där hotellet ligger tvingas vi tvätta händerna och låta bilen desinfekteras. Vi kör därefter längs med prydliga rader av bananträd. Vi kör förbi många byggnader och på slutet flera kyrkor.

Här får vi tvätta oss medan bilen desinfekteras

Det visar sig att vi har beställt rum på sjundedags-adventisternas jordbruksskola i Kafue. Vi är inte väntade och det tar lång tid innan allt faller på plats och vi får ett rum. Middag finns inte att få. Men så lovar man att bjuda på middag. Middagen består av en mangojuice popcorn, våfflor och hemmagjord honung. Personalen sjunger religiösa sånger och insisterar på att vi ska äta gemensam middag tillsammans med dem och en annan gäst.

Första gången jag äter popcorn till middag
”Riverview”, flodutsikten var fantastisk
Sven-Erik med en av sjundedagsadventisterna

Ja detta är vad som kan hända när man “reser på mitt vis” tänker jag leende.

Gränspassering

Efter fantastiska dagar i Mana Pools lämnar vi parken och åker över gränsen till Zambia.

Gränspasseringen fungerar bra. Det är lite rörigt och vi vet inte vilka som är tjänstemän och vilka som är fixare som vill tjäna en extra hacka på oss. Gränspassering innebär passkontroll men framförallt bilkontroll. Bilen kontrolleras, de tittar till och med på chassinumret. Jag betalar vägskatt, miljöskatt och lokal trafikförsäkring. Många tjänstemän tittar på många papper, stämplarna går varma. Men vi möts bara av stora leenden. Drar mig till minnes de förfärliga kontrollerna i Kina. Med de hemska kinesiska tjänstemännen. Tack Afrika för ert hjärtliga och livsbejakande beteende.

Efter passerad gräns gäller det att snabbt lära sig valutahanteringen. Hur är växelkursen, hur mycket pengar behöver vi, fungerar våra betalkort här? Finns det fungerande ATM? Det gäller att behålla fattningen trots 40 grader och alla fixare som svärmar runt oss.

Efter valutahanteringen är det dags för inköp av lokala simkort. Att köpa simkort är lätt men efter inköp måste man online få tillstånd att använda simkortet. Mycket information måste matas in tillsammans med en selfie. Sven-Erik får sin ansökan godkänd. Jag får däremot avslag på min ansökan. Simkortsäljaren är emellertid mycket flexibel. Han säljer sitt eget simkort till mig. Jag lovar skicka ett meddelande när jag lämnar landet så att han då kan använda sitt nummer igen. Perfekt, fungerar bra. Det tar dock några dygn innan hans kompisar slutar ringa på min mobil.

Mellan allt fixande passar jag på att ta några bilder av det lokala livet i Kafue.

Skomakaren i Kafue med foppatofflor
Cyklande kol-säljare
Arton kronor för en omgång kol
Lokale frisören i Kafue tittar ut
Självutnämnd kompis i Kafue
Drickagubben på väg
Sven-Erik fixar simkort
Har man inte tillgång till data så finns de gamla internet caféerna kvar.

Mana Pools, några djurbilder

Här kommer några djurbilder från Mana Pools som jag vill dela med mig av. Håll tillgodo.

Maraboustork
Hyena
Maraboustork på knä
Vacker pippi
En av många mäktiga örnar i Mana Pools
Mitt favoritfotoobjekt bland djuren
Elefant på språng. Alltid lika ståtliga
Krokodil
Färgstark fågel
Långbent och vacker
Flodhästkompis

Mana Pools nationalpark

Så kommer min nya “co-driver” Sven-Erik. Morgonen efter åker vi till Mana Pools nationalpark. Parken är känd som en av de ytterst få där man får lov att gå omkring själv i naturen, om man vill. Det normala är att det är förbjudet att lämna bilen, men inte här.
Det tar oss en full dag att nå parken och installera oss. Skänker på vägen till parken min tredje fotboll till en ung grabb. Han ser vettskrämd ut innan han fattar att han verkligen fått en ny fotboll. Att den är hans på riktigt. När han inser det skiner hans ansikte upp som en sol. Vi passerar fyra kontroller med vakter och bommar inne i parken. Stämningen är god vid kontrollerna med idel leende. Leendena och skojandet är påtagligt. Det är så smittsamt och livsbejakande.

En by på väg mot Mana Pools
Fotboll nummer tre är nu överlämnad
Nationalparkskontroll
Ytterligare kontroll

När vi sitter i den tropiska natten landar en stor uggla i trädet bredvid oss, mäktigt. Vi är nu nere på endast 300meter och sommaren håller på att starta. Värmen är påtaglig. Det blir två drypande våta nätter med en lägsta temperatur på nästan 30 grader. Känns som mitt myggnät hoppar runt och försöker strypa mig under nattens svettigaste timmar.

Vi har anlänt till parken

Vi äter frukost vid Zambezifloden. Vyn över floden är strålande. Bergen på andra sidan floden ramar in naturen på ett vykortsliknande sätt. Utsikten över floden är betagande, bedårande, nästan tidlös. Jag saknar ord. Denna plats, vår campingplats, är en av de absolut vackraste platser jag någonsin sett.

Utsikt över Zambezifloden
Gränsfloden Zambezi med Zambias berg i bakgrunden
Vy från campingen

Under dagen får vi se buffel, apor, gamar, african ibis, waterbuck, impala, maraboustorkar, pärlhöns, elefanter, många olika fågelarter, hyenor, krokodiler och mängder av flodhästar. Parkvakterna berättar att torkan har gjort att en del elefanter dött vilket gör att lejonen fått, så att säga, gratismat. Lejonen kommer därför inte fram och jagar och är svåra att upptäcka.

Mycket handlar om flodhästar i Mana Pools. På kvällen ser vi fem flodhästar som kommer upp och betar gräs vid floden. Vi har dem i och runt campingplatsen på natten. Deras brölande hörs hela natten. Närmaste beskrivningen av hur deras brölande låter är det läte som en arg svensk tjur gör. Spännande nätter med flodhästar som ”röjer” omkring på vår campingplats.

Vy från tältet på natten

Men det är inte bara flodhästarna som kommer på besök. Sven-Erik hittar två mindre skorpioner och en spindel. En apa leker med mitt dieselfilter medan den förgäves väntar på överbliven mat. Sven Erik fiskar med två nationalparksvakter Vi är verkligen mitt inne i den afrikanska vildmarken. På kvällen gör vi upp eld med ved som vi hittar. Efter maten sitter vi och njuter av alla ljud som till och från är öronbedövande. Med min starka ficklampsstrålkastare “jagar” vi flodhästar, ugglor och andra djur.

Paus från körningen

Anna åker hem. Min nästa följeslagare Sven-Erik har blivit försenad. Det blir paus i Harare, hela sex dagar. Känns skönt att inte behöva köra bil under nästan en hel vecka. Har nu kört 1100 mil i Afrika. I normala fall är det kanske inte mycket. Men med tanke på vägarnas beskaffenhet har det blivit många och långa timmar bakom ratten. Tittar på kartan. Efter två månader “on the road” i Afrika ser jag att jag har en bra bit kvar till Alexandria. Det ser egentligen ut som jag knappt rört mig ur fläcken. Länderna i Afrika är stora.

Lycklig Anna kommer upp med sitt namn på bilens wall of fame
Känns som det är en bit kvar till Alexandria

På backpackerhotellet finns två tyska killar som cyklar genom Afrika. Vi delar många fina historier på kvällarna. De berättar om en annan tysk som de träffade i två minuter. Han hade inte mer tid att avvara : ). Tysken lyckades cykla från Nordkap till Kapstaden på 73 dagar.  Marschfart 30 mil om dagen. Frågar mig själv hur mycket han hunnit se av vardagsliv och vilda djur i Afrika. Men det var förstås inte det som var hans mål med den resan. Ett gäng med glada norskor checker in på samma hotell. De blir förstås glada över den norska flaggan jag har på min bil.

Glada norske piker på backpackerhotellet i Harare

Passar på att klippa mig. Frisören kommer med sax och rakapparat till hotellet, hemleverans. Lägger märke till alla fina namn i Zimbabwe. Träffar bland andra Blessing, Lovemore, Memory, Future och Patience. Trots fattigdom och elände är människorna mycket hjälpsamma och vänliga. Jag blir hela tiden väldigt väl bemött och de flesta har inte långt till stora breda smittande leenden.

Promenerar ner till centrum. Det är märkligt folktomt. Konstigt, jag är i centrum av en huvudstad men den verkar nästan övergiven. Många vackra alléer omgärdar de flesta gatorna. Mycket växtlighet var man än tittar, men hus och gator är förfallna. Det är mycket fattigt med många smala undernärda människor. Ser inga turister, ser inga vita människor under min fyra timmars vandring i centrum. Har sett många länder men inget så nerkört i botten som Zimbabwe.

Vacker allé i centrala Harare
Överallt dessa vackra trädalléer

Besöker National Gallery of Art som också är mycket nergånget. Det mesta handlar om teckningar av skolbarn. Ytterst få tavlor i den permanenta utställningen. De jag hittar är bra men fukten har obönhörligen satt sina klor i tavlornas färg.

Nergågna National Gallery of art

Harare

En behaglig resa genom genom Zimbabwe tar oss till Harare. Jag hade hört och läst den ena hårresande historien efter den andra om korrupta poliser och vägspärrar med hotande k-pist försedda militärer. Av detta ser vi inget. Har vi tur eller är ryktet överdrivet? Många döda kor finns dock längs vägarna. Vi frågar, och ja det är torkan och därmed brist på bete som gör att korna avlider. Vi köper frukt och grönsaker längs med vägen. Det är många säljare som viftar lockande med sina varor. Vi landar efter en lång resa i ett slitet och nergånget Harare.

Morotssäljare vid vägen
Leverans av grönkål
Typiska hus längs med vägen

Jag går ner till köpcentrumet nära hotellet. Dagen innan såg vi en kö på drygt 100 bilar utanför macken. Idag finns ingen kö. Bensinen tog slut igår, ingen kö idag. Mackarna får tilldelning då och då, kanske enligt något mönster. Ryktet går, bilarna köar upp tidigt på morgonen långt innan macken öppnar. När dagen har gått är bensinen slut på just den macken. Jag får via hotellet tag på två dunkar diesel som levereras till hotellet. Diesel är av någon anledning lättare att få tag på. Killarna som kommer med diesel har en stor tunna på flaket. De häller upp dieseln i en plastspann och från den vidare ner i två mindre dieseldunkar. Ser att det hela inte är helt rent. Som väl är har jag en egen tratt med filter just för smutsig diesel. Tratten använder jag innan det hela åker ner i tanken.

Dieselmack 1
Dieselmack 2

Går vidare till den stora livsmedelsaffären “Pick n Pay”. Det är mörkt i affären. En del av kunderna har pannlampor för att kunna se varorna. Jag frågar om det går att handla och om det sen går att betala. “Yes, no problem”. Frågar igen, “check, double check and check again”. Rullar in med en vagn som jag sakta men säkert fyller med varor. Det finns gott om varor men jag ser att kyl- och frysarna inte fungerar. Det finns ingen el. Men varorna känns hyfsat kalla. När jag nästan är klar stänger affären. Avsaknad av el har definitivt omöjliggjort all typ av betalning och affären måste stänga. Man berättar att affären har reservgenerator men att bristen på drivmedel gjort att reservgeneratorn inte kan dras igång. Lämnar min shoppingvagn och går tomhänt tillbaka till hotellet. Irriterande för mig, vardagsliv för Harareborna.

Shopping i Harare