Mount Elgon och Sipi-vattenfallen

Filip och jag lämnar Entebbe redan sex på morgonen, det är fortfarande mörkt. Vi lyckas på så vis undvika rusningstrafiken kring Kampala. Någon gång på eftermiddagen når vi den lilla byn Sipi i vars närhet det finns tre stora vattenfall. Det översta är 85meter högt, det mittersta 63meter och det understa 100meter. Vi befinner oss på Mount Elgons ugandiska sida. Berget som når 4300meter ligger mellan Kenya och Uganda. Vi hamnar på ett trevligt guesthouse med en vindunderlig utsikt över två av Sipi-vattenfallen.

Sipi-floden

Tidigt nästa morgon gör vi en längre vandring i det vackra småskaliga landskapet. Vi har en bra guide som öser lokalkunskap över oss.

Vi passerar den lokala “bensinstationen”. En mjölkpall med ett tiotal flaskor. De är fyllda med bensin på mellan en och en och en halv liter. Hit åker motorcyklarna för att köpa några liter. Det är långt till närmaste mack. Nedanför berget kostar bensinen något mindre än här uppe. Den som driver denna “bensin-business” lägger på 10 % för vinst och transport. Träffar byns polischef som precis har tankat sin tjänste-motorcykel. Han berättar att han är mycket nöjd med den lilla bensinstationen.

Den lokala bensinstationen
Byns polischef tankar upp

Fem skolflickor i 12-13-årsåldern kommer joggande och jag hakar på och joggar med. De tycker det är kul när jag springer med vid deras sida. Ja det gör jag också. De skrattar och skojar. Men så blir de allvarliga när jag tar en bild. Det där med “smile please” fungerar oftast dåligt när man tar en bild av någon i Afrika. Märkligt, det är enda gången de är allvarliga.

Joggande tjejer

Vi ser två stenar, sammanbundna med ett snöre, upphängda över elledningar. Vår guide berättar att man gör så när elledningarna börjar “slacka” och nästan stöta ihop. Stöter de ihop blir det lätt kortslutning. Ett effektivt “hands-on” sätt för att undvika elavbrott. Vi ser även hur man hänger upp gamla bananblad över ett snöre. Denna gång handlar upphängningen om att ge kräsna getter mat.

”Hindra strömavbrott” uppfinning
Upphängda bananblad till kräsna getter

Vår guide berättar om många symbioser. De stora Africana Cordiana-träden som ger skugga och skyddar kaffebuskarna. Kaffebuskarna planteras ibland vid bananträd. Kaffebuskens rötter slingrar sig runt bananstockarnas rötter och kan därigenom suga upp vatten från bananstockarna när det är torka. Odlingarna är små, ofta pyttesmå. Det odlas lök, kål, bananer, tomater, kaffe, korn, vete…….

Motorcykeltvätt i Sipifloden
Filip med guide och den ”lokala beundrarskaran”

Under vår vandring hälsar vår guide på alla vi möter, vilket är många. Det känns så fredligt och fint med alla vinkningar och skratt längs med vägen. Vi njuter av de tre vattenfallen på nära håll. Vad gäller djur handlar det framförallt om höns, getter och kor. Vi ser en liten kille på fyra år som “klipper gräs” med en machete. Här deltar alla i det dagliga arbetet.

Köket till vänster och övriga bostaden till höger
Mina jordnötter åts upp av detta gäng
Välförkänt öl på guesthouset efter vandringen

Entebbe

Är man i min ålder kommer man så väl ihåg den dramatiska fritagningen av den israeliska gisslan i Entebbe på 70-talet. Det finns åtminstone två bra filmer kring detta drama. Det var den ugandiske diktatorn Idi Amin som lät terrorister och gissla sitta på flygplatsen i Entebbe i avvaktan på att israelerna skulle släppa palestinska fångar. Det blev en spektakulär och lyckosam fritagning. Hela världen gapade när israelerna “körde över” diktator Amins gisslanvakter. Brodern till Benjamin Netanyahu, flera gånger israelisk premiärminister, var den ende israeliske soldaten som dog i fritagningen. Många israeler reser än idag till Entebbe som turister för att se den berömda flygplatsen.

Vi är här för att Cilla och Lina ska flyga hem från Entebbe. Vi passar på att besöka den vackra botaniska trädgården, anlagd på slutet av 1800-talet.

Vacker botanisk trädgård
Gröööönt
Många ståtliga träd
Stolt ”wall of fejmare”

Nilen

Engelsmännen bestämde under mitten av 1800-talet att den vita Nilens källa finns vid utflödet från Victoriasjön. Det finns ett litet monument kring detta i den lilla staden Jinja. Egentligen måste källan finnas mycket tidigare, kanske i Burundi. Nilen består av den vita och den blå Nilen. Den blå Nilen har sin källa någonstans i Etiopien och rinner sen ihop med den vita Nilen i Sudans huvudstad Khartoum. Till slut rinner den mäktiga floden ut i Medelhavet vid Alexandria i Egypten.

Här, precis här, börjar den vita Nilen

Jag har tidigare fått uppleva källflödena för Gula Floden, Yang Tse Kiang floden, Mekongfloden, Ganges, Bramaputra, Indus, Sutlejs och Amazonasfloden. Är lite nörd på stora floder. Älskar dessa mäktiga livgivande vattenflöden. Har full förståelse för Dr. Livingstone och andra upptäcksresanden som jagade runt efter Nilens källa på 1800-talet. Ibland känner jag att jag föddes i fel århundrade. Nja bara en liten stund innan jag inser hur otroligt tufft det måste varit att resa i Afrika på 1800-talet. Nästan alla besökare drabbades av malaria eller andra tropiska sjukdomar. Engelsmännens botemedel “gin and tonic” hjälpte tyvärr inte mot malaria.

Vi stannar i Jinja på guesthouse “Source of Smile”. Vi blir ompysslade av Ellert den trevlige svensk-isländske ägaren. Han baddar Filips stora och kliande myggbett. Det blir gamla recept med äppelcider-vinäger och andra specialare.

Här bor vi i Jinja
Ellert hjälper Filip med hans myggbett med sina specialare
En av specialarna
Ellert med sin kompanjon

“Schimpansjakt”

Efter en kortare föreläsning om schimpanser åker arton turister, uppdelade på tre lag med varsin guide, ut och vandrar i den täta vegetationen i Kibale NP. De tre grupperna går åt olika håll. Efter en kortare vandring stöter vår grupp på två schimpanser på marken. Schimpanserna går snabbt framåt, vi försöker hålla deras takt. Allt känns bra men snart går det mesta fel när vår guide per telefon meddelar de andra grupperna att vi hittat två schimpanser. Han meddelar var vi är och plötsligt är vi arton turister och tre guider som nästan omringar de två schimpanserna. Schimpanserna flyr logiskt högt upp i ett träd där de sen stannar. Vi kände oss nästan delaktiga i en obehaglig “schimpansjakt”. Vi ber därför vår guide att få lämna de andra turisterna och de två schimpanserna.

Senare ser vi ytterligare några schimpanser. Men även dessa högt uppe i träden. Schimpanserna vrålar vid några tillfällen så högt och hemskt att håret reser sig i nacken. Enligt vår guide meddelar de bara till resten av sin flock att de hittat ett bra ställe för natthärbärge och att de andra bör ta sig dit.

Spännande att få se schimpanser men helt galet när arton turister “jagade” två schimpanser. De var inte lätta att fotografera men här några av mina bilder.

Han tittar lite skyggt
Filosoferande?
Onekligen människolika när de reser sig och bara använder ben och fötter för att gå
Även sittande får de mig att fundera över likheten med oss människor
Ser nästan ut som schimpansen har ögonskugga : )
Vackra ögon
”Vad gör alla människor i min skog” tänker hon nog

Bedövande växtlighet

Vi sitter ute och äter i ett svagt månljus. Månens skära ligger i underkant och inte till höger eller vänster som hemma. Venus lyser starkt rakt under månskäran en bit ovanför horisonten. Vi sitter vid en stor öppen eld. Stora stockar brinner. Det kommer brinna hela natten om ingen släcker elden i natt tänker jag. Det känns skönt med värmen från brasan. Vi är högt upp på cirka 1100 meter. Varma dagar men lite småkyligt på kvällar och nätter. Vi stannar några nätter på ett trevligt hotell nära Fort Portale. Här har vi inte långt till Kibale NP där det finns schimpanser som vi gärna vill se.

Naturen är vacker med gröna fina kullar. Grönskan är intensiv. Grönt, grönt, grönt i alla dess nyanser. Bananodlingar, mäktiga avokadoträd, teplantager så långt ögat kan nå. 1100 meter är en bra höjd, den värsta hettan undviks men blommor och grönt frodas. Blomsterprakten och artrikedomen är stor. I Namibia, Botswana och andra delar av södra Afrika har regnen uteblivit i fyra år. Torkan är mycket svår. Vi såg kudus och elefanter som törstat ihjäl. Uganda och Kenya har drabbats av ofantliga regnmängder med allt vad det innebär. Men grönt är det i alla fall.

Här några av blommorna och växterna som jag hittar vid vårt hotell

Ser ut som en manet. Kanske heter den manetblomma tänker jag : )
Lägger märke till de ofta tjocka blombladen
Vackra knalliga färger
Ogenomtränglig grönska
Ståtlig
T.o.m. bilen är ett med grönskan
Några ”hornbills” knackar på vår ruta
Papegojeväxt
Palmer förstås
Skalbaggen får vara med
Grööööönt

Queen Elizabeth National Park

Än en gång får jag njuta av de fantastiska djuren i Afrika. Kan aldrig få nog.Här några av mina bilder från en fin dag i nationalparken.

Mäktiga djur
Sollapande krokodil
De har stora gap flodhästarna
Afrikansk örn
Ugandesisk cob
Vacker soluppgång
Buffel i gyttjebad. Lägg märke till de tusentals småflugorna
Gyttjebadad flodhäst
Till slut hittade vi denna skönhet
Närbild på samma leopard

Vi får besök av en elefant och en flodhäst i vårt tältläger

När vi åker norrut passerar vi ekvatorn. Känns som ett historiskt ögonblick. Det är fortfarande en bra bit kvar till Europa, men kanske att halva vägen i Afrika nu är körd. Durban ligger på breddgrad 30 syd och Alexandria på breddgrad 30 nord. Ja och så saknas det ju förstås några breddgrader till i Europa innan Malmös breddgrad 56 är nådd.

Ekvatorn är nu passerad
Ugandas långhornade kossor nära ekvatorn

Vi äter rolex på vägen. Ja inte klockan utan en av Ugandas nationalrätter. Omelett och grönsaker inrullade i ett chapatibröd. Gott.

Här lagas det rolex
Lokala marknaden

Från vårt tältläger vid Queen Elizabeth NP kan vi se elefanter, flodhästar, apor och mycket annat. En morgon när vi äter frukost får vi till och med besök av en ståtlig elefant och en kväll dyker en flodhäst upp vid middagen. Vi är så nära naturen man kan komma.

En jättelik afrikansk elefant på väg in i tältlägret
Kvällsvy från tältlägret över Queen Elizabeth NP

De rosa bussarna

Vid vackra Lake Bunyonyi träffar jag på “de rosa bussarna”. De rosa bussarna är rosafärgade bussar som åker kors och tvärs över Afrika med äventyrslystna människor. Just denna buss heter Maya och har 22 äventyrare från Sverige som passagerare. De reser, sover och äter i sin rosa buss. Halva gänget sover inne i bussen och halva på taket. Ett sätt att resa för de socialt begåvade för det är trångt. Här gäller det att gilla läget och kunna samarbeta. Alla hjälper till med matlagning, städning och alla andra “hushålls göromål”.

Träffar Gunilla Flodin och en handfull “rosabussare”. De verkar alla nöjda och belåtna med sin resa. Just denna resa går mellan Kigali i Rwanda via Uganda till Nairobi i Kenya.

Vackra Lake Bunyonyi
Gunilla Flodin och några av kompisarna framför den rosa bussen

Bergsgorillor

Det är frodigt grönt i den gröna färgens alla möjliga och omöjliga nyanser. Vackert, bländande vackert. Det är juldagsmorgon. Vi är ute för att se bergsgorillor i Mgahinga national park.

Ett spanarlag har skickats ut tidigt på morgonen. Vår ”lilla” expedition kommunicerar med spanarna. Efter en halvtimme hör vi över radio att spanarna hittat gorillornas natthärbärge. Det är goda nyheter. En kvart senare har spanarna hittat den lilla gorillagruppen på åtta individer. Vi går i mycket tät vegetation. Över en ravin där vi snubblar i lera och fastnar i lågt hängande lianer. Så dyker den första gorillan upp. Den kolossala gorillan sitter fredligt och äter kvistar och blad. Trodde inte att gorillor var så stora. Vi kommer speciellt nära en mamma med en unge. Ungen skojar och slår sig på bröstet för att hälsa på oss.

Första gorillan sitter fredligt och äter
En ”liten” unge hälsar oss välkomna genom att slå sig på bröstet
Gorillaungen skojar runt och visar många konster

Gruppens ledande och ytterligare en s.k. silverback får vi se. Varför heter det silverback? Jo för att håren på ryggen är vita. Den jättelika silverbacken går vid ett tillfälle rakt mot Cilla och Lina som förskräckta ser hur den enorma gorillan milt flyttar vår guide när han stryker tätt förbi dem.

Den ledande silverbacken
Nervösa miner när silverbacken tränger sig in i vår lilla grupp

Tillsammans med leoparderna i South Luangwas NP i Zambia blir detta ojämförbart min mest fantastiska upplevelse i djurens Afrika. En timme är den tid vi får vara på några få meters avstånd från dessa jättelika djur. Så är det bestämt med tanke på gorillorna bästa. En timme går alldeles för snabbt ibland.

Skräckinjagande men ack så fredlig
Mamman till ungen
Vilken blick
Fantastiska djur
Jag kommer aldrig glömma mötet med denna fantastiska gorillagrupp