Resa på mitt vis

Luxor eller Thebe som staden hette på faraonernas tid är vår nästa anhalt. Luxor har mycket att erbjuda, enormt mycket, utbudet tycks obegränsat. Var i världen kan man hitta något liknande frågar jag mig? Historia, arkitektur, religion, tempel, faraoner, ingenstans har jag serverats så mycket historia, kultur och konstskatter som i Luxor. Tusentals år gamla tempel med välbevarade målningar. För en historieälskande person är Luxor ett eldorado. Luxor är en mycket viktig källa för människans historia och kultur. Egyptisk kultur har som få andra haft ett så stort och avgörande inflytande på efterföljande kulturer. Här skulle jag kunna stanna hur länge som helst, hit kommer jag åka igen.   

I Luxor har en tysk precis avlidit av corona-virus efter en färd med turistbåt på Nilen. Det är då, precis då, med denna nyhet och med ett Luxor tomt på turister som vi på allvar börjar förstå vad som händer i världen. Och samtidigt inse att vi är mitt i det hela. Vi är inte längre på resa i avlägsna Afrika. Vi bestämmer oss för att lämna Luxor, åka till Alexandria, skeppa bilen och ta oss till Europa. Felaktigt väljer vi vägen längs Röda Havet. Värsta stormen på 30 år har stängt de flesta vägar vid Röda Havet. Vi hamnar en natt utanför allfartsvägarna på obestämd plats, men dagen efter når vi Kairo.

Jag har lyckats korsa hela Afrika i egen bil. Tänker att jag är mycket privilegierad, att gudarna varit med mig och att vindarna varit gynnsamma. Fel väder och Afrika hade visat ett annat ansikte. Pyramiderna och sfinxen i Giza är mäktiga utan jämförelse. De står där fortfarande, majestätiska, stolta efter fyratusen femhundra år (4500). Tidlöst ingenjörskap, konst och geometri i en andlös blandning. Allt detta står självklart i fokus trots att det egentligen ”bara” handlar om gravar. Det blir inte mindre mäktigt när vi får tillstånd att köra in med bilen ända fram till de stora pyramiderna. Där står jag vid Keopspyramiden med min svenska bil med en tår i ögat.

Vi har en unik lucka att komma ut imorgon innan Egypten dagen efter corona-stänger sina flygplatser på obestämd tid. Vi chansar och ber en tyst bön till gudarna som hittills hållit en vakande hand över resan. I sex timmar googlar vi avgångar bara för att se hur flygningar ställs in och hur priserna dubblas, tredubblas eller ännu mer. Vi hittar inga flygbiljetter men får med Linas och Kajs hjälp biljetter till Stockholm via London. Nu blir det ont om tid, mycket ont. Jag chattar med shippingbolaget i Alexandria. De lovar ordna skeppning av bilen till Sverige. Och ja, vi kan komma i morgon bitti för pappersexercis, myndighetsbesök och leverans av bilen. När jag frågar om vi kommer hinna med allt under dagen säger de bara helt kort ”maybe”, kanske. ”Men kan jag inte bara lämna in bil och dokument med en fullmakt” frågar jag. ”Nej du måste personligen vara med hos de olika myndigheterna” lyder svaret.

Vi har en dag i ”Tom Cruise – mission impossible – fart” framför oss. Efter en kort natt rattar vi ut från Kairo klockan fem på morgonen. Kairo är ett inferno till stad. Långa stunder åker vi genom områden som ser ut som efterkrigs-platser. Sätter upp Kairo i samma ”stora storstäder jag lyckats köra igenom – tabell” som Istanbul, Teheran, Delhi och Bombay, vilken trafik. Bombay och Delhi vinner värsting ligan, men Kairo tar sig in på en ”fin” tredjeplats. Vi når klockan åtta, tjugo mil senare, Alexandria och hinner med att dricka en kopp kaffe innan jakten på de olika myndigheterna börjar.

Passmyndighet, notarius publicus och trafikpolis klaras av på fem timmar. Vid något tillfälle ser vi Medelhavet på avstånd, det luktar hav. Inser att jag saknat havet. Klockan är tre när vi är klara i Alexandria och kan ta bussen till Kairo. Ytterligare fyra timmar senare är vi på ett hotell vid flygplatsen. Klockan fem på morgonen är vi på flygplatsen och två timmar senare har vi passerat alla kontroller.

Allt går bra och efter en lång resa landar vi i Sverige. Är oerhört nöjd att vara hemma igen hel och frisk med fantastiska äventyr i bagaget efter 6210 mil genom 34 länder.

Mina äventyr i Afrika kommer förstås även de i bokform precis som Asienäventyren som finns i boken ”Från Malmö till Mumbai”

Nu blir det bloggpaus tills nästa resa som blir en resa med besök i nya spännande länder när viruset lagt sig.

Sven

När vi försöker köra över nya Assuandammen blir vi stoppade. Med dieseldunkar på taket tillåts vi inte köra över dammen. ”No gas”, “no gas” skriker militärerna och stoppar vår framfart. Jag förklarar att dunkarna är tomma men det hjälper inte. Vi lyckas senare under dagen ta oss över gamla Assuandammen trots ”gas”. Vi kör rakt fram utan att titta på vakterna, endast sneglande i smyg. Vi anar oss till att de är förvirrade när vi inte tittar på dem. Jag är beredd att stanna omedelbart vid minsta signal men vi blir framvinkade.

Strax innan Assuan finns ett vackert Isis-tempel på en liten ö i Nilen. Templet flyttades dit från Philae-ön 1962. Innan dess hamnade det under vatten i sex månader när den gamla Assuandammen fylldes. Med den nya Assuandammen, skulle templet komma att läggas under vatten året om. Likt Abu Simbel-templen beslöt man rädda även detta tempel undan vattenmassorna.

Vi tar en båt till templet och njuter av det vackra tempelområdet. Speciellt vacker är Trajanus kiosken. Trajanus? Ja den romerska kejsaren Trajanus lät bygga ett finsmakat tempel vägg i vägg med Isis-templet. Härifrån och norrut hittar vi få egyptiska tempel utan romerska inslag. Det är intressant och ger ytterligare en dimension när antika byggnader från olika gamla kulturer står sida vid sida. Det är som att byggnaderna framhäver varandra, kulturplatsens värde och storhet ökar ofelbart.

En klassisk segeltur på Nilen med en riktig Nilen-segelbåt, en felucca, måste vi såklart göra. Vår plan är att runda Elephantine-ön och bli avsläppta på dess södra spets. Segelturen får en fin start med bra vind i seglen och gott nubiskt kaffe på däck. Men snart mojnar vinden. Vår kapten och hans hjälpreda försöker förgäves ro båten men strömmen uppför floden blir övermäktig. Vårt äventyr slutar snöpligt med att vi blir bogserade av en motorbåt till Elephantine-ön. 

På ön besöker vi flera gamla egyptiska, grekiska och romerska tempel. Vi hittar två ”nilometrar” på ön. En nilometer var ett utrymme, ett rum, bredvid Nilen, där flodens nivå noggrant mättes varje dag. Hög nivå och skördarna prognostiserades att bli bra. Resultatet blev då höjda skatter. Jag läser om höjda skatter på många ställen. Men ingenstans hittar jag information om vad resultatet blev vid låg vattennivå. Sänkta skatter?

Vi kör hem till Magdi, blir bjudna på kaffe och fyller i formulär inför gränspasseringen. När vi dagen efter åker mot gränsen möter vi den ena lastbilen efter den andra från Egypten, samtliga är fullastade med varor till skillnad från de som går åt andra hållet, från Sudan till Egypten, de är alla tomma.

Efter fyra timmar har bilen försetts med egyptiska registreringsskyltar, jag har fått egyptiskt körkort, och vi kör in i Egypten. Det känns härligt men samtidigt nostalgiskt att ha nått sista landet på Afrikaresan. Att med egen bil nå hela vägen till Egypten kändes som en omöjlighet när resan började. Nu är det ett besked om att resan obevekligen snart är slut. Att komma till Abu Simbel är att återvända till civilisationen. En känsla av ordning och reda med trottoarer, ”riktiga” affärer, ATM, diesel och vin. Bilen tvättas och städas, många kilo sand spolas bort och flyter ut i rännstenen. Själv går jag och klipper mig hos Abu Simbels trevlige frisör.

Abu Simbel är känt för sina tempel. De tempel som flyttades sten för sten innan den stora Assuandammen fylldes och Nassersjön bildades. Det var ett lika stort tekniskt hantverk att flytta de jättelika templen som det var när Ramses II lät bygga dem 3250 år tidigare. Vi är på plats innan soluppgången, för att se dagens första solstrålar leta sig in i templet. Solstrålarna kommer sakta över horisonten, kryper långsamt men bestämt in i templet, och når hela vägen genom templet längst in till den heliga altarplatsen.

Eskaleh utnämns till resans trevligaste hotell. Själva byggnaden är gjord av soltorkad lera i nubisk stil. Hela anläggningen andas genuin nubisk atmosfär. Hotellet har ett bibliotek med böcker om nubisk historia, det serveras nubisk mat med egenodlade grönsaker odlade i kanten av sjön. Och det bästa av allt, den extremt vänliga och hjälpsamma personalen som efter några dagar känns som vår egen familj. Ägarens pappa var musiker hos kung Farouk, ägaren gick i sin pappas fotspår och blev musiker även han. Senare sadlade han om, blev guide och startade Eskaleh. Ägarens son laddar min dator med musik av Fikry Kachit som ägaren heter. Egyptisk musik är härlig, mycket bättre än jag trodde. Afrikanskt med långa entoniga stycken, mycket rytmiskt och ett stort stänk jazz. Rytmerna vaggar oss känslomässigt in i det egyptiska Nubien då vi på kvällarna sitter på hotellets altan vid sjön och njuter av ett glas nubiskt vin.

Under tre dagars körning passerar vi både Bayudaöknen och den Nubiska öknen. I öknarna finns bara sand, sand och sand fram till kanske en halv mil innan Nilen. Landskapet ändras därefter sakta för att vid floden vara mörkgrönt av alla odlingar. Vi korsar Nilen några gånger och förundras varje gång över kontrasterna mellan det sterila öken-landskapet och de frodiga odlingarna. Vi inser, efter allt öken-körande, att öknar trots allt inte bara är sand. Plötsligt står det en person vid vägkanten när man minst anar. Vi tar upp en liftare som efteråt vill bli avsläppt mitt ute i öknen, det känns märkligt. Liftaren knackar vänligt på min axel för att visa att vi är framme. Vi ser inget annat, så långt ögat når, åt alla håll, än ren sandöken, “Vill du verkligen hoppa av här” undrar jag och pekar ut i sanden?? Jag får ett tryggt leende och en nickning till svar. Vi stannar, tar avsked med handslag och hedersbetygelser. Att se liftaren gå ut i den orörda öknen med sina bylten inlindade i gamla tygstycken känns märkligt. Som att skicka iväg någon på en dödsvandring där sol och törst förr eller senare kommer ta ut sin rätt. Innan liftaren hinner iväg kallar vi tillbaka honom och erbjuder en extra flaska med vatten. Han tackar, tar emot och traskar med bestämda steg rakt ut i evighetssanden.

Den starka vinden piskar upp sand som lägger sig på och delvis täcker vägen. Det går bra att köra även med lite sand på vägbanan. Tänker på hur det skulle vara att hamna i en riktig sandstorm. Stanna bilen, vänta en, två kanske flera dagar innan stormen hinner lägga sig och därefter be till gudarna att en plogbil kommer förbi. Vägarna genom öknen i Sudan är oftast bra, men ibland finns det stora hål i asfalten. De stora hålen har vassa kanter som lätt kan förstöra ett däck. Man får aldrig tappa koncentrationen, hålen dyker upp förr eller senare, och de kommer alltid när man minst anar det. Några gånger har halva vägbanan rasat och höga kanter har uppstått. Då gäller det att inte köra för nära kanten som lätt krackelerar och viker sig så långt in som en decimeter eller mer från kanten.

Kerma är en av gamla Nubiens viktigaste arkeologiska platser. I det lilla museet finns sju vackra välgjorda statyer. Statyerna kallas för ”de svarta faraonerna”, de är gjorda av svart granit, har mycket hög kvalitet och blev en sensation då de hittades för knappt tjugo år sedan. Det nubiska riket var mäktigt med egna faraoner som styrde över Egypten.

Till slut kommer vi till Wadi Halfa där vi tar in på finaste hotellet. Det kostar sextio kronor för ett dubbelrum varför vi snällt får acceptera både kackerlackor och avsaknad av vatten i duschen. Vi har läst om en fiskrestaurang i Wadi Halfa och tack vare fina fiskbilder utanför restaurangen hittar vi den i basarkvarteren. Vi får bästa maten på mycket länge, en grillad fisk från Nilen, kanske en tilapia, med hummus och tomatsallad. Till maten köper vi nypressade apelsin- och mangojuicer från caféet på andra sidan torget. Juicen kostar endast fyra kronor för rejäla bägare inklusive leverans till fiskrestaurangen.

I Meroe, Sudans viktigaste turistattraktion, finns ett hundratal pyramider. Att något är ”den viktigaste turistattraktionen” brukar innebära att det finns långa köer, kommers och många turister. Vid vårt besök i Meroe räknar vi till totalt åtta sudanesiska turister. Nej det finns inga turister i Sudan. Vi njuter egoistiskt av stillheten och av att ha allt för oss själva. Nja, helt ensamma är vi inte, en envis kamelförare följer efter oss en lång stund innan han ger upp och förstår att vi inte vill rida kamel.

Nästa dag ägnar vi åt Naqa och Musawwarat et Sufra, två storslagna antika platser från trehundratalet f. kr.

Innan vi når Naqa ser vi en handfull människor som med åsnors hjälp tar upp vatten ur en tusenårig brunn mitt ute i öknen. En stock hänger på två klykor över en djup brunn. Ett stort skynke av canvas är fäst i ena änden av ett rep, skynket sänks ner i brunnen där det fylls med vatten. Repet, som ligger över stocken, går genom block och talja och vidare till två åsnor runt vilkas halsar repet har fästs. En kvinna sätter igång åsnorna med hjälp av ivriga rop och en hotfull käpp som hon inte använder men som hon viftar med framför åsnorna. Sakta, sakta, meter efter meter kämpar sig åsnorna framåt När de kommit ett femtiotal meter ser vi det stora skynket, bågnande av vatten, komma upp ur brunnen. Vattnet tas om hand av en grupp män som snabbt häller det i stora baljor. Från baljorna fördelas vattnet vidare till stora plastdunkar. Dunkarna lastas på väntande åsnor som med sina åsnedrivare travar rakt ut i öknen mot ett mål som vi inte kan se och svårligen ana oss till. Det känns märkligt att se en ensam åsna, fullastad med plastdunkar på ryggen, ge sig rakt ut i den heta öknen tätt följd av en liten pojke på högst tio år.

Kushiterna från Nubien, de som under lång tid styrde över Egypten hade sitt centrum kring dagens Karima. I dess närhet ligger de gamla antika platserna Jebel Barkal, El Kurru och Nuri. Där besöker vi mäktiga tempel, vackert målade gravar och många pyramider. I Sudan finns det fler pyramider än i Egypten. Inga stora Keopspyramider, men likafullt stolta pyramider, tusentals år gamla. Människans äldsta arkitektoniska mästerverk. En ödmjuk tacksamhet över att få se och uppleva alla dessa unika antika platser infinner sig. När vi ser de tidlösa skapelserna i ensamt majestät långt ut i öknen är det som om evigheten smyger sig in över oss. En känsla av människans litenhet och förgänglighet i det eviga tidsflödet, en intensiv känsla som flödar genom själ och hjärta.

Vänligheten är översvallande, människorna vill oss väl, här finns ingen baktanke om ”dollar” eller ”money”. Vi känner oss privilegierade. Sudan, eller snarare Nubien, utnämns, tillsammans med Malawi till resans vänligaste land. Landet som sträckte sig från Khartoum upp till Assuan hette Nubien, i många gamla skrifter även kallat ”övre Egypten”.

Vi kör femton mil på en väg som är riktigt dålig innan vi når första staden i Sudan. Vi får omedelbart bekräftat att ryktena om drivmedelsbristen är sanna. I Al-Qadarif, som staden heter, ser vi många och extremt långa köer till några bensinstationer. Vi räknar till mer än hundra bilar i kö till en av mackarna och till mer än hundrafyrtio tuctuc i kö till en annan. Hoppas bara det finns en svart marknad där jag kan köpa diesel tänker jag egoistiskt när jag ser jätteköerna.

Dagens etapp till huvudstaden Khartoum är fyrtiotvå mil. I början kör vi nästan ensamma utan annan trafik. Vi passerar många kontroller, säkert mer än tjugo, de går alla snabbt att köra igenom. Nu är människorna klädda i långa vita klädnader och turbaner. Många åsnor går lösa längs med vägarna, många andra används till att dra små vagnar med framför allt vatten. I Sudan, mer än något annat land, är det åsnor som sköter transporterna.

I början är vägen vacker, men efter hand blir den alltmer sandgrå. Det är mulet och blåser. Stora sandmoln virvlar omkring i luften. Längs vägen ligger plastflaskor, påsar, skräp, det ser förfärligt ut. Allt skräp i kombination med det torra, gråa ökenlandskapet utan grönska gör att det känns deprimerande. Det är fult, farligt och fattigt. Vad gör vi här tänker jag när vi kör in i den kaotiska trafiken i Khartoum, huvudstaden med sex miljoner invånare.

Gonders gamla citadell finns kvar mitt i stadens centrum. Ståtliga slottsruiner vittnar om dess storhetstid. Trots plundringar av sudanesiska krigare på 1800-talet och flygbombningar av engelsmännen under andra världskriget är byggnaderna välbevarade

Gonder är en trevlig stad, jag stannar några dagar läser och sitter på caféet på stora torget. Kaffet som de serverar är gott, etiopiskt kaffe är gott, men det är de goda juicerna avokado-, apelsin-, mango- och ananasjuice som drar mig till caféet.

Ryktesvägen hör vi att det är ont om diesel i Sudan. Vi köper ytterligare tre dieseldunkar på marknaden i Gonder. Även i Etiopien är det ont om diesel med långa köer som resultat. Vi åker därför tre mil till en avlägsen bensinstation med endast fem bilar i kö och tankar fullt.

UD avråder från icke nödvändiga resor till Sudan. Vi är på väg hem till Sverige och enda farbara vägen går genom Sudan. Det känns som vi nästan uppfyller nödvändighets-kravet. Själva gränsen är vedervärdig. Fula byggnader, ruckel, förfallet, söndrigt, skitigt och eländigt. Måste det se ut på det viset frågar vi oss.

Aksum är den etiopisk ortodoxa kyrkans heligaste plats. Staden genomsyras av religion och andlig atmosfär. Det religiösa ligger tungt över staden, man kan nästan ta på det med handen. Aksum var drottning Shebas stad. Enligt legenden blev hon förförd av kung Salomon i Jerusalem. Tillsammans fick de sonen Menelik. En vuxen Menelik stal Moses stentavlor, de med de tio budorden, från templet i Jerusalem och tog dem med sig till Aksum där han blev kung. 

Mehelela är en defilering där tre tusen djupt troende ortodoxa katoliker går ett varv runt de heliga kyrkorna i centrum. Processionen börjar när det fortfarande är mörkt. I processionens mitt bärs en kopia av Moses stentavlor. Det är som ett jättelikt Lucia-tåg. Jag hör den vackra sången i fjärran och ser när ljushavet från tusentals stearinljus närmar sig. Jag ställer mig mitt i gatan och filmar tåget när det närmar sig och passerar tätt förbi. Folkhavet öppnar sig där jag står för att åter sluta sig när människorna passerat. Jag är för några minuter omsluten av vitklädda människor, levande ljus och vacker sång, det är utan jämförelse ett av de mest stämningsfulla momenten i mitt liv. 

Hawzen ligger fem mil söder om gränsen till Eritrea. Jag besöker den fina lokala onsdagsmarknaden. Den dagen är jag den ende ferengin (foreigner) på marknaden. Jag behandlas väl, det är lätt att gå omkring mellan stånden. Ingen protesterar när jag tar bilder, en diametral skillnad till de muslimska marknaderna i söder.

Precis allt säljs, det mesta handlar om grönsaker som chili, lök, tomater, vitlök och grönkål. Vattendunkar, de gula har en egen gata. Olivolja i stora dunkar, ved, kol och kläder finns det mycket av precis som madrasser, sängar och möbler. Kors, böcker, biblar och andra religiösa föremål har sitt kvarter. Det blir inget köpt av mig men det är skoj att titta, lukta och känna atmosfären på en lokal marknad.

Vid ingången till marknaden finns en obelisk gjord som minnesmärke efter massakern 1988. Här flygbombade den kommunistiska regimen den välbesökta onsdagsmarknaden med det förödande resultatet att 2500 människor miste livet. Man ville visa de upproriska Tigray-borna vem som bestämde i landet. Det blev sen lite ironiskt gerillan från just Tigray som startade upproret som sen sopade iväg kommunisterna från makten.