Virtuell Afrika-resa 42

Vi kör hem till Magdi, blir bjudna på kaffe och fyller i formulär inför gränspasseringen. När vi dagen efter åker mot gränsen möter vi den ena lastbilen efter den andra från Egypten, samtliga är fullastade med varor till skillnad från de som går åt andra hållet, från Sudan till Egypten, de är alla tomma.

Magdi med present-fotboll till lokala fotbollslaget

Efter fyra timmar har bilen försetts med egyptiska registreringsskyltar, jag har fått egyptiskt körkort, och vi kör in i Egypten. Det känns härligt men samtidigt nostalgiskt att ha nått sista landet på Afrikaresan. Att med egen bil nå hela vägen till Egypten kändes som en omöjlighet när resan började. Nu är det ett besked om att resan obevekligen snart är slut. Att komma till Abu Simbel är att återvända till civilisationen. En känsla av ordning och reda med trottoarer, ”riktiga” affärer, ATM, diesel och vin. Bilen tvättas och städas, många kilo sand spolas bort och flyter ut i rännstenen. Själv går jag och klipper mig hos Abu Simbels trevlige frisör.

Feberkoll vid gränsen
Alltid spännande möten på gränserna
Kilometerlånga lastbilsköer på väg in i Sudan med varor
Bilen redo för Egypten
Frisörstugan i Abu Simbel

Abu Simbel är känt för sina tempel. De tempel som flyttades sten för sten innan den stora Assuandammen fylldes och Nassersjön bildades. Det var ett lika stort tekniskt hantverk att flytta de jättelika templen som det var när Ramses II lät bygga dem 3250 år tidigare. Vi är på plats innan soluppgången, för att se dagens första solstrålar leta sig in i templet. Solstrålarna kommer sakta över horisonten, kryper långsamt men bestämt in i templet, och når hela vägen genom templet längst in till den heliga altarplatsen.

Framför templen i Abu Simbel
Portvakt i Abu Simbel
Stilstudie av Ramses II i stridsposition i sin vagn

Eskaleh utnämns till resans trevligaste hotell. Själva byggnaden är gjord av soltorkad lera i nubisk stil. Hela anläggningen andas genuin nubisk atmosfär. Hotellet har ett bibliotek med böcker om nubisk historia, det serveras nubisk mat med egenodlade grönsaker odlade i kanten av sjön. Och det bästa av allt, den extremt vänliga och hjälpsamma personalen som efter några dagar känns som vår egen familj. Ägarens pappa var musiker hos kung Farouk, ägaren gick i sin pappas fotspår och blev musiker även han. Senare sadlade han om, blev guide och startade Eskaleh. Ägarens son laddar min dator med musik av Fikry Kachit som ägaren heter. Egyptisk musik är härlig, mycket bättre än jag trodde. Afrikanskt med långa entoniga stycken, mycket rytmiskt och ett stort stänk jazz. Rytmerna vaggar oss känslomässigt in i det egyptiska Nubien då vi på kvällarna sitter på hotellets altan vid sjön och njuter av ett glas nubiskt vin.

Bagaren i Abu Simbel
Grabbarna på fiket
Trevliga Eskaleh

Virtuell Afrika-resa 41

Under tre dagars körning passerar vi både Bayudaöknen och den Nubiska öknen. I öknarna finns bara sand, sand och sand fram till kanske en halv mil innan Nilen. Landskapet ändras därefter sakta för att vid floden vara mörkgrönt av alla odlingar. Vi korsar Nilen några gånger och förundras varje gång över kontrasterna mellan det sterila öken-landskapet och de frodiga odlingarna. Vi inser, efter allt öken-körande, att öknar trots allt inte bara är sand. Plötsligt står det en person vid vägkanten när man minst anar. Vi tar upp en liftare som efteråt vill bli avsläppt mitt ute i öknen, det känns märkligt. Liftaren knackar vänligt på min axel för att visa att vi är framme. Vi ser inget annat, så långt ögat når, åt alla håll, än ren sandöken, “Vill du verkligen hoppa av här” undrar jag och pekar ut i sanden?? Jag får ett tryggt leende och en nickning till svar. Vi stannar, tar avsked med handslag och hedersbetygelser. Att se liftaren gå ut i den orörda öknen med sina bylten inlindade i gamla tygstycken känns märkligt. Som att skicka iväg någon på en dödsvandring där sol och törst förr eller senare kommer ta ut sin rätt. Innan liftaren hinner iväg kallar vi tillbaka honom och erbjuder en extra flaska med vatten. Han tackar, tar emot och traskar med bestämda steg rakt ut i evighetssanden.

Ökenliftare
Man hinner se mycket sand under tre dagars ökenkörning
Som en hägring låg den övergiven mitt ute i sanden
Riktig mack

Den starka vinden piskar upp sand som lägger sig på och delvis täcker vägen. Det går bra att köra även med lite sand på vägbanan. Tänker på hur det skulle vara att hamna i en riktig sandstorm. Stanna bilen, vänta en, två kanske flera dagar innan stormen hinner lägga sig och därefter be till gudarna att en plogbil kommer förbi. Vägarna genom öknen i Sudan är oftast bra, men ibland finns det stora hål i asfalten. De stora hålen har vassa kanter som lätt kan förstöra ett däck. Man får aldrig tappa koncentrationen, hålen dyker upp förr eller senare, och de kommer alltid när man minst anar det. Några gånger har halva vägbanan rasat och höga kanter har uppstått. Då gäller det att inte köra för nära kanten som lätt krackelerar och viker sig så långt in som en decimeter eller mer från kanten.

Sanden virvlar tidvis in
Krackelerad vägbana
Ett och annat möte

Kerma är en av gamla Nubiens viktigaste arkeologiska platser. I det lilla museet finns sju vackra välgjorda statyer. Statyerna kallas för ”de svarta faraonerna”, de är gjorda av svart granit, har mycket hög kvalitet och blev en sensation då de hittades för knappt tjugo år sedan. Det nubiska riket var mäktigt med egna faraoner som styrde över Egypten.

Kermas svarta faraoner

Till slut kommer vi till Wadi Halfa där vi tar in på finaste hotellet. Det kostar sextio kronor för ett dubbelrum varför vi snällt får acceptera både kackerlackor och avsaknad av vatten i duschen. Vi har läst om en fiskrestaurang i Wadi Halfa och tack vare fina fiskbilder utanför restaurangen hittar vi den i basarkvarteren. Vi får bästa maten på mycket länge, en grillad fisk från Nilen, kanske en tilapia, med hummus och tomatsallad. Till maten köper vi nypressade apelsin- och mangojuicer från caféet på andra sidan torget. Juicen kostar endast fyra kronor för rejäla bägare inklusive leverans till fiskrestaurangen.

Wadi Hlfa
Grillad fisk, urgott
Magdi, vår kompis i Wadi Halfa

Virtuell Afrika-resa 40

I Meroe, Sudans viktigaste turistattraktion, finns ett hundratal pyramider. Att något är ”den viktigaste turistattraktionen” brukar innebära att det finns långa köer, kommers och många turister. Vid vårt besök i Meroe räknar vi till totalt åtta sudanesiska turister. Nej det finns inga turister i Sudan. Vi njuter egoistiskt av stillheten och av att ha allt för oss själva. Nja, helt ensamma är vi inte, en envis kamelförare följer efter oss en lång stund innan han ger upp och förstår att vi inte vill rida kamel.

Meroe
Envis kamelförare

Nästa dag ägnar vi åt Naqa och Musawwarat et Sufra, två storslagna antika platser från trehundratalet f. kr.

Naqa
Lejontemplet i Musawwarat et Sufra,
Elefanttemplet i Musawwarat et Sufra,

Innan vi når Naqa ser vi en handfull människor som med åsnors hjälp tar upp vatten ur en tusenårig brunn mitt ute i öknen. En stock hänger på två klykor över en djup brunn. Ett stort skynke av canvas är fäst i ena änden av ett rep, skynket sänks ner i brunnen där det fylls med vatten. Repet, som ligger över stocken, går genom block och talja och vidare till två åsnor runt vilkas halsar repet har fästs. En kvinna sätter igång åsnorna med hjälp av ivriga rop och en hotfull käpp som hon inte använder men som hon viftar med framför åsnorna. Sakta, sakta, meter efter meter kämpar sig åsnorna framåt När de kommit ett femtiotal meter ser vi det stora skynket, bågnande av vatten, komma upp ur brunnen. Vattnet tas om hand av en grupp män som snabbt häller det i stora baljor. Från baljorna fördelas vattnet vidare till stora plastdunkar. Dunkarna lastas på väntande åsnor som med sina åsnedrivare travar rakt ut i öknen mot ett mål som vi inte kan se och svårligen ana oss till. Det känns märkligt att se en ensam åsna, fullastad med plastdunkar på ryggen, ge sig rakt ut i den heta öknen tätt följd av en liten pojke på högst tio år.

Vattenbrunn mitt i öknen
Vår guide

Virtuell Afrika-resa 39

Kushiterna från Nubien, de som under lång tid styrde över Egypten hade sitt centrum kring dagens Karima. I dess närhet ligger de gamla antika platserna Jebel Barkal, El Kurru och Nuri. Där besöker vi mäktiga tempel, vackert målade gravar och många pyramider. I Sudan finns det fler pyramider än i Egypten. Inga stora Keopspyramider, men likafullt stolta pyramider, tusentals år gamla. Människans äldsta arkitektoniska mästerverk. En ödmjuk tacksamhet över att få se och uppleva alla dessa unika antika platser infinner sig. När vi ser de tidlösa skapelserna i ensamt majestät långt ut i öknen är det som om evigheten smyger sig in över oss. En känsla av människans litenhet och förgänglighet i det eviga tidsflödet, en intensiv känsla som flödar genom själ och hjärta.

Karima
Vacker gammal nubisk port
Ingången till en av gravarna i el Kurru
Vackra målningar i gravkammare i el Kurru
Pyramid i Nuri
Jebel Barka
Duxiana

Vänligheten är översvallande, människorna vill oss väl, här finns ingen baktanke om ”dollar” eller ”money”. Vi känner oss privilegierade. Sudan, eller snarare Nubien, utnämns, tillsammans med Malawi till resans vänligaste land. Landet som sträckte sig från Khartoum upp till Assuan hette Nubien, i många gamla skrifter även kallat ”övre Egypten”.

Nubiska med tung säck
Nubiskt dagis
Idel glada miner i Nubien

Virtuell Afrika-resa 38

Vi kör femton mil på en väg som är riktigt dålig innan vi når första staden i Sudan. Vi får omedelbart bekräftat att ryktena om drivmedelsbristen är sanna. I Al-Qadarif, som staden heter, ser vi många och extremt långa köer till några bensinstationer. Vi räknar till mer än hundra bilar i kö till en av mackarna och till mer än hundrafyrtio tuctuc i kö till en annan. Hoppas bara det finns en svart marknad där jag kan köpa diesel tänker jag egoistiskt när jag ser jätteköerna.

Bensinkön slår knut på sig själv
Vattenkö
Fullt på alla flak
Oerhört torrt landskap som längre norrut blir ren öken

Dagens etapp till huvudstaden Khartoum är fyrtiotvå mil. I början kör vi nästan ensamma utan annan trafik. Vi passerar många kontroller, säkert mer än tjugo, de går alla snabbt att köra igenom. Nu är människorna klädda i långa vita klädnader och turbaner. Många åsnor går lösa längs med vägarna, många andra används till att dra små vagnar med framför allt vatten. I Sudan, mer än något annat land, är det åsnor som sköter transporterna.

Plockepinn
Många fina ekipage

I början är vägen vacker, men efter hand blir den alltmer sandgrå. Det är mulet och blåser. Stora sandmoln virvlar omkring i luften. Längs vägen ligger plastflaskor, påsar, skräp, det ser förfärligt ut. Allt skräp i kombination med det torra, gråa ökenlandskapet utan grönska gör att det känns deprimerande. Det är fult, farligt och fattigt. Vad gör vi här tänker jag när vi kör in i den kaotiska trafiken i Khartoum, huvudstaden med sex miljoner invånare.

Hmmmm
Taxi i Khartoum. Lägg märke till cykeldäcket s0m ratt
Skolklass i Khartoum
Idel leenden

Virtuell Afrika-resa 37

Gonders gamla citadell finns kvar mitt i stadens centrum. Ståtliga slottsruiner vittnar om dess storhetstid. Trots plundringar av sudanesiska krigare på 1800-talet och flygbombningar av engelsmännen under andra världskriget är byggnaderna välbevarade

Gonder är en trevlig stad, jag stannar några dagar läser och sitter på caféet på stora torget. Kaffet som de serverar är gott, etiopiskt kaffe är gott, men det är de goda juicerna avokado-, apelsin-, mango- och ananasjuice som drar mig till caféet.

Gott kaffe i Etiopien

Ryktesvägen hör vi att det är ont om diesel i Sudan. Vi köper ytterligare tre dieseldunkar på marknaden i Gonder. Även i Etiopien är det ont om diesel med långa köer som resultat. Vi åker därför tre mil till en avlägsen bensinstation med endast fem bilar i kö och tankar fullt.

Söt

UD avråder från icke nödvändiga resor till Sudan. Vi är på väg hem till Sverige och enda farbara vägen går genom Sudan. Det känns som vi nästan uppfyller nödvändighets-kravet. Själva gränsen är vedervärdig. Fula byggnader, ruckel, förfallet, söndrigt, skitigt och eländigt. Måste det se ut på det viset frågar vi oss.

Gränskontrollen till Sudan

Virtuell Afrika-resa 36

Aksum är den etiopisk ortodoxa kyrkans heligaste plats. Staden genomsyras av religion och andlig atmosfär. Det religiösa ligger tungt över staden, man kan nästan ta på det med handen. Aksum var drottning Shebas stad. Enligt legenden blev hon förförd av kung Salomon i Jerusalem. Tillsammans fick de sonen Menelik. En vuxen Menelik stal Moses stentavlor, de med de tio budorden, från templet i Jerusalem och tog dem med sig till Aksum där han blev kung. 

I denna oansenliga byggnad finns Moses stentavlor, de med de tio Guds-budorden
Förbi denna man kommer man inte om man närmar sig kyrkan ovan
Min guide
Käppar som används för att hålla takten under gudstjänsternas musikaliska delar
Utanför de heliga kyrkorna pausar kamelerna som i karavan kommit med salt från östra Etiopien

Mehelela är en defilering där tre tusen djupt troende ortodoxa katoliker går ett varv runt de heliga kyrkorna i centrum. Processionen börjar när det fortfarande är mörkt. I processionens mitt bärs en kopia av Moses stentavlor. Det är som ett jättelikt Lucia-tåg. Jag hör den vackra sången i fjärran och ser när ljushavet från tusentals stearinljus närmar sig. Jag ställer mig mitt i gatan och filmar tåget när det närmar sig och passerar tätt förbi. Folkhavet öppnar sig där jag står för att åter sluta sig när människorna passerat. Jag är för några minuter omsluten av vitklädda människor, levande ljus och vacker sång, det är utan jämförelse ett av de mest stämningsfulla momenten i mitt liv. 

Virtuell Afrika-resa 35

Hawzen ligger fem mil söder om gränsen till Eritrea. Jag besöker den fina lokala onsdagsmarknaden. Den dagen är jag den ende ferengin (foreigner) på marknaden. Jag behandlas väl, det är lätt att gå omkring mellan stånden. Ingen protesterar när jag tar bilder, en diametral skillnad till de muslimska marknaderna i söder.

Precis allt säljs, det mesta handlar om grönsaker som chili, lök, tomater, vitlök och grönkål. Vattendunkar, de gula har en egen gata. Olivolja i stora dunkar, ved, kol och kläder finns det mycket av precis som madrasser, sängar och möbler. Kors, böcker, biblar och andra religiösa föremål har sitt kvarter. Det blir inget köpt av mig men det är skoj att titta, lukta och känna atmosfären på en lokal marknad.

Vid ingången till marknaden finns en obelisk gjord som minnesmärke efter massakern 1988. Här flygbombade den kommunistiska regimen den välbesökta onsdagsmarknaden med det förödande resultatet att 2500 människor miste livet. Man ville visa de upproriska Tigray-borna vem som bestämde i landet. Det blev sen lite ironiskt gerillan från just Tigray som startade upproret som sen sopade iväg kommunisterna från makten.

Virtuell Afrika-resa 34

I Hawzen hittar jag ett litet hotell högt upp på en höjd med vidunderlig vy över bergen. Naturen är karg med kaktusar och öken, platsen påminner om Arizona. Området är mycket vackert, extremt vackert, något av det vackraste på hela resan. Först Lalibela och nu Hawzen, norra Etiopien är onekligen vackert tänker jag. Här stannar jag i flera dagar och låter tankarna flöda medan jag besöker några av alla kyrkor som byggts på toppen av bergen runt omkring.

Vyn från mitt hotellrum
Nyfiken åskådare utanför mitt hotellrum

Området är känt för sina 120 kyrkor byggda på toppen av de höga bergen runt Hawzen. Den ena kyrkan ligger mer otillgängligt än den andra. Det var “de nio helgonen” och Aksum-kungarna Ahreha och Atsbeha som på 500-talet kristnade Etiopien och byggde kyrkorna.

Rast i lokala skolan
Söt

Vi beger oss till kyrkorna Maryam Korkor och Daniel Korkor. Kyrkorna ligger likt örnnästen högst upp på ett brant berg. På vägen upp ser vi många murmeldjur och får sällskap med en flock babianer. Det är brant, mycket brant men inte omöjligt brant. Ibland måste vi genom smala passager, men vi tar det i lugn takt och allt går bra. Precis vid Daniel Korkor balanserar vi på en smal klipphylla med ett stup på 400 meter på ena sidan och en lodrätt vägg upp till bergstoppen på andra sidan. Det gav onekligen en bra dos svindel men var samtidigt makalöst vackert. Kyrkorna tittar vi på, och de är vackra, men denna gång var det onekligen färden och inte målet som var vandringens egentliga mål.

På väg mot Korkor-kyrkorna
Prästen i Maryam Korkor
Nyfiken söt

Virtuell Afrika-resa 33

Lalibela är känt för sina vackra kyrkor utmejslade ur den vulkaniska berggrunden. Kyrkorna är arkitektoniska mästerverk, unika i stil och konstruktion. Att lyckas med att konstruera de fristående kyrkorna ur berggrunden med dåtidens verktyg är näst intill ett underverk. Legenden säger att det var kungen av Aksum som lät bygga kyrkorna och skapa Lalibela på 1200-talet. Hans idée var att bygga något som skulle likna Jerusalem. Lite mystiskt sägs det att själva arbetet utfördes av ”vita tempelherrar från Jerusalem”.

Religiös körmusik hörs över hela bygden. Långt innan jag når kyrkoområdet fångas jag av det entoniga mässandet. En medryckande, nästan magisk stämning, vibrerar i luften. På det stora kyrkoområdet med dess elva kyrkor befinner sig tusentals ortodoxa kristna. Alla är klädda i vitt vilket skapar en känsla av renhet och ytterligare förstärker den religiösa stämningen. Alla ceremonier har förmodligen genomförts på samma vis under många århundraden. Mässandet och ritualerna utstrålar tidlöshet. Att beskåda ritualerna är som en resa med en tidsmaskin. Under alla mina resor har jag aldrig tidigare sett kristen utövning som känts lika uråldrig och ärligt genuin. 

Vid två tillfällen hamnar jag med ett femtiotal troende som med sina käppar håller takten till musiken. Deras klädsel går i vitt och guld. Det enda som bryter av är de brokiga färgerna i paraplyerna som används flitigt i de olika ceremonierna. Det är tveklöst en av resans bästa dagar, jag blir rörd och fäller några tårar.

Stambordet