Virtuell Afrika-resa 37

Gonders gamla citadell finns kvar mitt i stadens centrum. Ståtliga slottsruiner vittnar om dess storhetstid. Trots plundringar av sudanesiska krigare på 1800-talet och flygbombningar av engelsmännen under andra världskriget är byggnaderna välbevarade

Gonder är en trevlig stad, jag stannar några dagar läser och sitter på caféet på stora torget. Kaffet som de serverar är gott, etiopiskt kaffe är gott, men det är de goda juicerna avokado-, apelsin-, mango- och ananasjuice som drar mig till caféet.

Gott kaffe i Etiopien

Ryktesvägen hör vi att det är ont om diesel i Sudan. Vi köper ytterligare tre dieseldunkar på marknaden i Gonder. Även i Etiopien är det ont om diesel med långa köer som resultat. Vi åker därför tre mil till en avlägsen bensinstation med endast fem bilar i kö och tankar fullt.

Söt

UD avråder från icke nödvändiga resor till Sudan. Vi är på väg hem till Sverige och enda farbara vägen går genom Sudan. Det känns som vi nästan uppfyller nödvändighets-kravet. Själva gränsen är vedervärdig. Fula byggnader, ruckel, förfallet, söndrigt, skitigt och eländigt. Måste det se ut på det viset frågar vi oss.

Gränskontrollen till Sudan

Virtuell Afrika-resa 36

Aksum är den etiopisk ortodoxa kyrkans heligaste plats. Staden genomsyras av religion och andlig atmosfär. Det religiösa ligger tungt över staden, man kan nästan ta på det med handen. Aksum var drottning Shebas stad. Enligt legenden blev hon förförd av kung Salomon i Jerusalem. Tillsammans fick de sonen Menelik. En vuxen Menelik stal Moses stentavlor, de med de tio budorden, från templet i Jerusalem och tog dem med sig till Aksum där han blev kung. 

I denna oansenliga byggnad finns Moses stentavlor, de med de tio Guds-budorden
Förbi denna man kommer man inte om man närmar sig kyrkan ovan
Min guide
Käppar som används för att hålla takten under gudstjänsternas musikaliska delar
Utanför de heliga kyrkorna pausar kamelerna som i karavan kommit med salt från östra Etiopien

Mehelela är en defilering där tre tusen djupt troende ortodoxa katoliker går ett varv runt de heliga kyrkorna i centrum. Processionen börjar när det fortfarande är mörkt. I processionens mitt bärs en kopia av Moses stentavlor. Det är som ett jättelikt Lucia-tåg. Jag hör den vackra sången i fjärran och ser när ljushavet från tusentals stearinljus närmar sig. Jag ställer mig mitt i gatan och filmar tåget när det närmar sig och passerar tätt förbi. Folkhavet öppnar sig där jag står för att åter sluta sig när människorna passerat. Jag är för några minuter omsluten av vitklädda människor, levande ljus och vacker sång, det är utan jämförelse ett av de mest stämningsfulla momenten i mitt liv. 

Virtuell Afrika-resa 35

Hawzen ligger fem mil söder om gränsen till Eritrea. Jag besöker den fina lokala onsdagsmarknaden. Den dagen är jag den ende ferengin (foreigner) på marknaden. Jag behandlas väl, det är lätt att gå omkring mellan stånden. Ingen protesterar när jag tar bilder, en diametral skillnad till de muslimska marknaderna i söder.

Precis allt säljs, det mesta handlar om grönsaker som chili, lök, tomater, vitlök och grönkål. Vattendunkar, de gula har en egen gata. Olivolja i stora dunkar, ved, kol och kläder finns det mycket av precis som madrasser, sängar och möbler. Kors, böcker, biblar och andra religiösa föremål har sitt kvarter. Det blir inget köpt av mig men det är skoj att titta, lukta och känna atmosfären på en lokal marknad.

Vid ingången till marknaden finns en obelisk gjord som minnesmärke efter massakern 1988. Här flygbombade den kommunistiska regimen den välbesökta onsdagsmarknaden med det förödande resultatet att 2500 människor miste livet. Man ville visa de upproriska Tigray-borna vem som bestämde i landet. Det blev sen lite ironiskt gerillan från just Tigray som startade upproret som sen sopade iväg kommunisterna från makten.

Virtuell Afrika-resa 34

I Hawzen hittar jag ett litet hotell högt upp på en höjd med vidunderlig vy över bergen. Naturen är karg med kaktusar och öken, platsen påminner om Arizona. Området är mycket vackert, extremt vackert, något av det vackraste på hela resan. Först Lalibela och nu Hawzen, norra Etiopien är onekligen vackert tänker jag. Här stannar jag i flera dagar och låter tankarna flöda medan jag besöker några av alla kyrkor som byggts på toppen av bergen runt omkring.

Vyn från mitt hotellrum
Nyfiken åskådare utanför mitt hotellrum

Området är känt för sina 120 kyrkor byggda på toppen av de höga bergen runt Hawzen. Den ena kyrkan ligger mer otillgängligt än den andra. Det var “de nio helgonen” och Aksum-kungarna Ahreha och Atsbeha som på 500-talet kristnade Etiopien och byggde kyrkorna.

Rast i lokala skolan
Söt

Vi beger oss till kyrkorna Maryam Korkor och Daniel Korkor. Kyrkorna ligger likt örnnästen högst upp på ett brant berg. På vägen upp ser vi många murmeldjur och får sällskap med en flock babianer. Det är brant, mycket brant men inte omöjligt brant. Ibland måste vi genom smala passager, men vi tar det i lugn takt och allt går bra. Precis vid Daniel Korkor balanserar vi på en smal klipphylla med ett stup på 400 meter på ena sidan och en lodrätt vägg upp till bergstoppen på andra sidan. Det gav onekligen en bra dos svindel men var samtidigt makalöst vackert. Kyrkorna tittar vi på, och de är vackra, men denna gång var det onekligen färden och inte målet som var vandringens egentliga mål.

På väg mot Korkor-kyrkorna
Prästen i Maryam Korkor
Nyfiken söt

Virtuell Afrika-resa 33

Lalibela är känt för sina vackra kyrkor utmejslade ur den vulkaniska berggrunden. Kyrkorna är arkitektoniska mästerverk, unika i stil och konstruktion. Att lyckas med att konstruera de fristående kyrkorna ur berggrunden med dåtidens verktyg är näst intill ett underverk. Legenden säger att det var kungen av Aksum som lät bygga kyrkorna och skapa Lalibela på 1200-talet. Hans idée var att bygga något som skulle likna Jerusalem. Lite mystiskt sägs det att själva arbetet utfördes av ”vita tempelherrar från Jerusalem”.

Religiös körmusik hörs över hela bygden. Långt innan jag når kyrkoområdet fångas jag av det entoniga mässandet. En medryckande, nästan magisk stämning, vibrerar i luften. På det stora kyrkoområdet med dess elva kyrkor befinner sig tusentals ortodoxa kristna. Alla är klädda i vitt vilket skapar en känsla av renhet och ytterligare förstärker den religiösa stämningen. Alla ceremonier har förmodligen genomförts på samma vis under många århundraden. Mässandet och ritualerna utstrålar tidlöshet. Att beskåda ritualerna är som en resa med en tidsmaskin. Under alla mina resor har jag aldrig tidigare sett kristen utövning som känts lika uråldrig och ärligt genuin. 

Vid två tillfällen hamnar jag med ett femtiotal troende som med sina käppar håller takten till musiken. Deras klädsel går i vitt och guld. Det enda som bryter av är de brokiga färgerna i paraplyerna som används flitigt i de olika ceremonierna. Det är tveklöst en av resans bästa dagar, jag blir rörd och fäller några tårar.

Stambordet

Virtuell Afrika-resa 32

Via Arba Minch och den vackra vägen längs med Chamo- och Abayasjöarna tar vi oss upp till Awasa. Det är i dessa trakter som centrum för rastasafarismen finns. Enligt traditionen var kejsare Haile Selassie ättling till drottningen av Saba och judarnas kung Salomo. En biblisk profetia i Jamaica sa att en ny messias skulle komma från Afrika. När Ras Tafari (rastafari) 1930 kröntes till kejsare Haile Selassie ansåg man att profetian blev uppfylld och att messias hade kommit. Vid Awasa ligger den vackra Awasasjön med ett rikt fågelliv

Sista stoppet innan Etiopiens huvudstad är Ziwayasjön. Jag har läst att Moses stentavlor, de med de tio budorden, under 72 år ska ha förvarats i ett kloster på en av öarna i sjön. De forslades dit för att undgå krig och plundringar i den gamla huvudstaden Aksum. Jag fascineras av gammal historia som flätas ihop med sägner. Versionerna är många och osannolika men det finns tecken på att något har funnits. Min fantasi tar fart, min nyfikenhet väcks och mitt förstoringsglas åker fram.

Vi gör en båttur på sena eftermiddagen för att leta efter kloster och stentavlor. Vi missar förstås tavlorna som sedan länge är återbördade till Aksum, om de överhuvudtaget har existerat. Vi kommer inte ens till rätt ö utan hamnar på en annan ö. En ö som nästan avfolkats, där det bara bor tre åldringar som sköter en liten kyrka. Vi träffar åldringarna och tittar på deras kyrka. Det blir några fina möten med de gamla öborna, utflykten är inte helt förgäves. Dessutom är fågellivet fint med pelikaner och skrikhavsörn. Vi ser fiskare som är ute med nät eller bara med enkla fiskespö och fångar små abborrliknande fiskar som de filear direkt. 

Virtuell Afrika-resa 31

Ibland kör vi fel i de små byarna men får alltid snabbt hjälp att hitta rätt. Hjulspåren är många, det är inte givet vilket spår som leder dit vi vill. Vi navigerar på slutet med två mobil-gps’er och en kompass, vi vill inte komma fel och hamna i Sydsudan. Vi passerar en stor vit cementstod mitt ute i ökenlandskapet, den markerar var gränserna mellan Kenya, Etiopien och Sydsudan går ihop.

Nära treriksröset

Strax därefter når vi den Etiopiska gränsposten. Männen längs vägen är get herdar, alla med gevär på ryggen och visselpipa runt halsen. Vi lär oss att gevären används för att stoppa rivaliserande stammar från att stjäla getter och visselpipan för att kalla på hjälp.

Etiopisk getherde
Marknaden i Dimeka

Jag sitter på en terrass under ett uppspänt solskydd och skriver dagbok samtidigt som jag njuter av fantastiska vyer över de sydsudanska bergen. Efter marknaden i Dimeka åkte vi rakt västerut till en liten katolsk missionsstation. Missionsstationens huvudsakliga uppgift är att hjälpa människor med primärsjukvård i de näraliggande byarna. Ingen lätt uppgift i ett område där häxdoktorer och vidskeplighet härskar. Gonzalo, sjukskötaren, berättar att man i byarna tar livet av utomäktenskapliga barn. Han berättar vidare att ett barn som föds med en tand i överkäken också avlivas. Detta anses som bevis på att barnet är besatt av djävulen.

De sydudanska bergen sett från katolska missionsstationen vid gränsen
Gonzalo på sjukbesök

Vi blir introducerade till byns hövding, en gammal gerillaledare från Sydsudan. Jag skänker en fotboll till lagledaren för byns fotbollslag. Byn har en lagledare och ett fotbollslag men ingen fotboll eller fotbollsmål. Under dagen har två fotbollsmål byggts när ryktet om annalkande fotbollar kom. Målet består av några långa pinnar som sticker upp lite snett på varsin sida om fotbollsplanen. Lagledaren delar upp byns män i två lag. Gonzalo som också vill spela får vara med i det ena laget. Det blir en spännande match som rättvist slutar oavgjort.

Fotbollsspelarna delas upp i två lag
Den entusiastiska publiken

När vi äter middag ser vi många gräshoppor som kommer flygande och hoppande. Den lilla terrassen blir för en kort stund helt invaderad. Gräshopporna är riktigt stora, inte alls de små som vi har i Sverige. De kommer i stora mängder, vi får dem i håret och under t-shirtarna. När vi ser de jättelika gräshopporna förstår vi att ett antal av dessa snabbt kan göra förödande skador på böndernas odlingar. Vi läser senare och får det bekräftat att det i år är stor gräshoppsinvasion i Etiopien och Kenya, stackars bönder tänker jag.

De är stora, upp mot en decimeter långa

När jag frågar David varför en bit av vägen är ny med fin asfalt berättar han att Kina har köpt mark och fått tillstånd att starta upp stora odlingar med sockerrör och bomull. För att klara av dessa odlingar behövs det bra vägar men framförallt vatten, mycket vatten. Vattnet kommer tas från Omofloden, den flod som rinner ut i Turkanasjön. Turkanasjön får 90 procent av sitt vatten från Omofloden. Vi drar den tråkiga slutsatsen att Turkanasjöns dagar är räknade

Virtuell Afrika-resa 30

Vi kör drygt två mil på asfalt, sen går vägen över i sand och grus. Efter ytterligare fyra mil når vi Turkanasjön. Männen längs vägen har alla en vandringsstav och en liten pall. Pallen använder de både som stol och som huvudstöd när de sover. Många av männen har gevär och tjocka band med patroner runt magen. Kvinnorna har vackra halsband, vars färger visar vilken stam de tillhör. Kvinnorna släpar på vatten och bränsle, medan männen vaktar getter och mest tycks vandra omkring. Vi kan utan problem ana oss till att det här är den fattigaste delen av Kenya.

Blyga, glada och skojfriska
Tänkte ofta på att en säck på huvudet undviker säckiga ryggar (som min)
Så vackra färger

Naturen är ökenlik med en sparsam växtlighet bestående av akaciaträd, kaktusar och tistlar. Termometern når 42 grader, i skuggan. Det är olidligt varmt. Vi ser många kameler och getter längs med vägen. Några barn försöker sälja getmjölk i gamla Sprite- och Coca Colaflaskor.

Gissa vem som Anna från Sverige : )
Stolt

Vägbeläggningen består av sand, grus och småsten om vartannat. Det går bra att köra, mycket bättre än väntat. Ibland kör vi över uttorkade flodbäddar, komplett omöjliga att passera under regnperioden, men nu inga problem med fyrhjulsdriven bil.

Så vackra färger

Vi har fått tips om att vi kan bo hos missionärerna i Nariokotome. Det är för varmt med taktältet och det finns absolut ingen annanstans att bo. När vi frågar om vägen till missionärerna får vi tipset; ”följ hjulspåren fem kilometer rakt västerut, sen ser ni deras anläggning”. Det finns massor av hjulspår och ekvationen är inte helt lätt, men som vanligt följer vi de mest körda hjulspåren och taktiken lyckas. Vi välkomnas av fader Antonio som har bott på missionsstationen i trettio år.

Med missionärerna i Nariokotome
Bilen är i Kenya med Sydsudan t.v. och Etiopien i horisonten

Virtuell Afrika-resa 29

Går det att köra längs med Turkanasjön?

“The constant gardener” är en bok av John le Carré som blivit film, en medryckande och spännande film. En del av scenerna utspelas vid Turkanasjön en saltsjö och världens största ökensjö. Bilderna av den vackra, ödsliga, turkosfärgade sjön etsar fast sig i minnet. Jag börjar undersöka om det är möjligt att åka längs med sjöns västra del hela vägen från norra Kenya in i Etiopien.

Från Nairobi blir det långkörning upp till Lodwar på “vanliga” vägar. Efter Lodwar går vägen längs med sjön dels på på hårdpackad sand med “tvättbräda-körning” och dels i lös sand. Den stora frågan är hur djup sanden är, hur djupt kommer bilen sjunka ner? Kommer det räcka med fyrhjulsdrift? Ett stort plus är att vägen ska vara lätt att hitta även om man ibland får fråga lokalbefolkningen om det är hjulspåren till vänster eller till höger som är de rätta. Det kan bli rejält spännande, men kräver att vi håller tungan rätt i mun. Vägarna är inte de bästa, bara sand, grus och ingen asfalt, de spolas bort under regnperioden. Många av broarna är sedan länge bortspolade och har inte byggts upp igen. Är det bara riktigt torrt ska man kunna köra på flodbäddarna. Januari och februari, då vi ska köra, är årets torraste period, kanske kan det gå? Sista kvällen i Nairobi känner vi att oddsen är tillräckligt goda för en lyckad resa längs med Turkanasjön och bestämmer oss för att ge det ett försök.

Kyckling-handlaren

Vi åker mot Lodwar, i början är vägarna bra, men på slutet är de nästan ofarbara. Vi passerar många polis- och militärkontroller, i en av kontrollerna föreslår poliserna att vi ska ha poliseskort längs Turkanasjön. Något vi tackar vänligt men bestämt nej till. Att uppleva vardagsliv och kommunicera med lokalbefolkningen blir inte bra med poliseskort.

Vägskylt : )
Bortspolad bro

Nästa morgon bunkrar vi upp med mat och vatten i livsmedelsaffären. En kyckling går obekymrat omkring på golvet medan vi handlar. Utbudet visar sig bättre än vad ingången till affären indikerat. Vatten, mycket vatten och yoghurt till frukost är det vi behöver, en stor påse tomater och massor av kex får vi också med oss. Vi köper extra kex och vatten för att kunna skänka bort till människor vi möter längs vägen. Några hundratals pennor och en handfull fotbollar har vi också för att skänka bort. För övrigt finns redan proviant i bilen för några dagar framåt. Slutligen tankar vi full tank på den sista macken i Kenya och kör mot Etiopien.

Butiken i Lodwar
Idel glada miner i butiken
Vatten
Vatten, vatten och vatten
Bränsle
Coca cola måste vara den mest distribuerade produkten i världen
Söt flicka
Liftare i bilen. Hon t.h. : )

Virtuell Afrika-resa 28

Mount Elgon och Sipi-vattenfallen

Någon gång på eftermiddagen når vi den lilla byn Sipi i vars närhet det finns tre stora vattenfall. Det översta är 85 meter högt, det mittersta 63 meter och det understa 100 meter. Mount Elgon som är 4300 meter högt ligger mellan Kenya och Uganda, vi befinner oss på bergets ugandiska sida.

Mittersta Sippifallet
Översta Sipi-fallet med publik

Vi passerar den lokala “bensinstationen”. En mjölkpall på vilken det står ett tiotal flaskor. Flaskorna är fyllda med en liter bensin. Det är långt till närmsta mack, hit kommer motorcyklarna för att tanka några liter. Vi träffar byns polischef som precis tankat sin tjänste-motorcykel. Han är mycket nöjd med den lilla bensinstationen.

Lokala bensinmacken
Byns polischef

Flera gånger ser vi två stenar, sammanbundna med ett snöre, upphängda över elledningar. Vår guide berättar att man gör så när elledningarna börjar “slacka” och nästan stöter ihop. Stöter de ihop blir det kortslutning. Ett effektivt “hands-on” för att undvika elavbrott. Vi ser även att det hänger gamla bananblad över snören. Denna gång handlar upphängningen om att ge kräsna getter mat. Getter som inte vill äta halvt ruttna blad på marken.

Hands-on
Härliga ungar
Tjejer på joggingtur stannar och poserar

Den mest natursköna nationalpark jag sett

Lake Nakuru NP är en av Kenyas minsta nationalparker. Parken ligger runt Nakurusjön och är den mest natursköna av alla parker jag sett. Parkens västra sidan har vidunderliga vyer över sjön. Den tidiga morgontimmen med morgondimma eller kanske bara lågt liggande moln skapar en trolsk atmosfär. Djurlivet är bra med noshörningar, lejon, leoparder och rothschild-giraffer som de mest spännande djuren. Vi belönas med hela femtio rothschild-giraffer. De är en något kortare underart med vita öron och vita ben, det sägs skämtsamt att de har vita strumpor på sig. För något år sedan fanns det bara 1700 kvar av denna den mest hotade giraffsorten.

Som om den försöker gömma sig för oss
Gammal vattenbuffel som lämnats ensam för att dö

En korruptionens dag i Kenya

Några kilometer efter gränsen blir vi blir stoppade vid en poliskontroll. Här är det rakt på sak. “I want dollars” skriker den kvinnliga polisen. Hon tittar på oss och repeterar “I want dollars” gång på gång. Vi står på oss och berättar att vi vare sig har dollar eller kenyanska shilling eftersom vi precis passerat gränsen. Det tar femton kanske tjugo minuter innan hon låter oss åka vidare med våra dollar intakt.

En timme senare blir jag klockad för fortkörning. Jag hade kört 68 km/timme istället för tillåtna 50 km/timme. En bister polischef berättar att fortkörning är en mycket allvarlig förseelse och innebär att jag måste till domstol. Hela processen kan ta flera dagar berättar han. När han säger det inser jag vad som är på gång. Jag ber förstås om ursäkt, skrapar med foten, och undrar hur allt detta kan lösas. Polischefen skickar iväg Filip och sina kollegor och begär sen motsvarande 500 kronor av mig. Vi förhandlar länge och enas till slut om böter på 200 kronor. Han stoppar nöjd pengarna i egen ficka, utan kvitto förstås.

Någon timme senare blir vi stannade igen. Vi ser poliskontrollen i god tid och ser att poliserna inte är fokuserade. Precis när vi kör förbi tittar de upp och reagerar blixtsnabbt. Vi stoppas och Filip vevar ner rutan på passagerarsidan där han sitter. Instinktivt förstår vi av polisernas minspel vad som hänt. Uppenbarligen såg poliserna bilens förare till höger i framsätet djupt nersjunken över sin mobil. Strängeligen förbjudet för chaufförer i Kenya. De hann aldrig se att bilen är vänsterstyrd och att Filip bara är passagerare. Poliserna blev snopna och vinkar snabbt iväg oss igen.