Mot Lyderitz

Vi lämnar nationalparken och kör in i Namibia. Tack Sydafrika för en fantastisk månad. Vilka fina människor. En hjälpsamhet utöver det vanliga.

Efter gränsen kör vi exakt 70 km innan vi stöter på den första bilen. Börjar förstå hur det är att bo i Norrland. Den andra bilen dyker upp efter 110 km, den tredje efter 130 km och sen en lastbil efter 170km. Lastbilschauffören vinkar ivrigt och vi vinkar lika ivrigt tillbaka. “Äntligen en människa” tänker vi. Namibia är nästan dubbelt så stort som Sverige men har bara 2 miljoner invånare. Befolkningstätheten är 2 per kvadratkilometer, en tiondel av Sveriges.

Böljande landskap med de speciella namibiska träden

Det böljande ”berg- och dalbanelandskapet” övergår plötsligt i ett ”platt som en pannkaka-landskap”. Det är manga, många och långa mil till horisonten. Känns mäktigt. Oändligheten känns närvarande och vi är ensamma med den.

Vackert, ödsligt
Öken, öken och öken
Torrt
Spikrak väg in i oändligheten

Vi tankar och provianterar i trista Ketmanshoop. Lägger sen om planerna och kör till Lyderitz vid atlantkusten. Det blir en av de vackraste vägar jag kört. Vi ser många vildhästar. Ja det finns vildhästar. Ett storslaget landskap som börjar med röd bränd jord. Därefter kommer de stora platåbergen i ett vackert ökenlandskap. Strax innan Lyderitz blir det riktig sandöken innan vi virvlar ner till den lilla tyskbyn som ligger helt isolerad vid Atlantkusten.

Riktig sandöken
Hur ser vägen ut när vinden tilltar?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *