Virtuell Afrika-resa 25

En vacker grönska möter oss på juldagsmorgonen när vi vandrar iväg för att möta bergsgorillor i Mgahinga NP. Att grönt kan vara så skiftande i färg? Från ljus limegrön, sirlig vårgrön som när bokens blad spricker fram på våren, skarp neongrön, smaragdgrön, olivgrön och till mörk mossgrön

Ett fyra man stort spanarlag har skickats ut tidigt på morgonen. Vi själva är fem stycken plus två guider och en handfull beväpnade vakter. Vakternas uppgift denna gång är att säkerställa att inga missöden sker mellan djur och människa. Vår ”lilla” expedition kommer iväg några timmar efter spanarna. Redan efter en halvtimme får vi goda nyheter. Vi hör via radiokommunikation att spanarna hittat gorillornas natthärbärge. En kvart senare har de lokaliserat gorillorna, en grupp på åtta individer. Vi lämnar den lilla stigen och går småsnubblande mot spanarna i tät vegetation. Vandringen går över en ravin och därefter brant uppför. Vi halkar fram på lerigt underlag och fastnar i lågt hängande lianer. Jag är glad att gorillorna hittas snabbt med tanke på den svåra terrängen. När vi gick upp för vulkanen gick vi på små fina upptrampade stigar, nu går vi rakt ut i naturen, något helt annat.

Vi förstår på guiderna och vakterna att vi är nära gorillorna. På avstånd ser vi den första gorillan i sin svarta päls, en stor gorilla som fredligt sitter och äter kvistar och blad. Det är först nu som jag förstår hur stor en gorilla verkligen är. Hanarna blir runt 180 cm höga och kan väga upp mot 180 kg. Honorna är betydligt kortare och väger upp till 150 kg. Vi kommer efter en stund nära en mamma med en unge. Ungen som går efter sin mamma vinglar fram och tillbaka i det höga gräset, så gör den en volt och rullar runt. För ett ögonblick känns det som den medvetet vill göra scenentré för oss. Ungen ställer sig upp på benen och slår sig på bröstet med båda knytnävarna, samtidigt som den tittar åt vårt håll. Vi tycker nästan det ser ut som han väntar på applåder, men vår guide berättar att det bara är gorillans sätt att hälsa. 

Under tiden sitter den stora ledargorillan på marken och pillar med några blad. Han håller bladen framför munnen medan hans läppar febrilt arbetar för att föra in bladen i munnen. De stora läpparna fungerar som ett bra redskap vid måltiderna. Vi står på en lång rad och beundrar gorillan medan han obekymrat äter vidare. Det går en minut eller två men så reser han sig plötsligt och går rakt mot Cilla och Lina. De ser förskräckta ut när den enorma gorillan med ena handen milt flyttar vår guide och passerar tätt förbi dem. 

Ledargorillan sitter lite senare endast tre meter framför mig. Han plockar med en buske och äter sakta men säkert dess blad. Ett grässtrå hänger i mungipan. Det ser nästan ut som han har en grön tandpetare i mungipan. Så tittar han upp, vänder sitt ansikte mot mitt och stirrar länge in i mina ögon med sina mörkbruna ögon. Han håller ansiktet och ögonen rakt riktade mot mig under kanske tio sekunder men så glider ögonen ut till vänster, som om han börjar tänka på något annat. Detta ögonblick blir mitt starkaste Afrikaminne. En ögonkontakt, en telepatisk kontakt med ledargorillan i Mgahginga. För första gången var det jag som blev uttittad och inte tvärtom.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *