Vi kör drygt två mil på asfalt, sen går vägen över i sand och grus. Efter ytterligare fyra mil når vi Turkanasjön. Männen längs vägen har alla en vandringsstav och en liten pall. Pallen använder de både som stol och som huvudstöd när de sover. Många av männen har gevär och tjocka band med patroner runt magen. Kvinnorna har vackra halsband, vars färger visar vilken stam de tillhör. Kvinnorna släpar på vatten och bränsle, medan männen vaktar getter och mest tycks vandra omkring. Vi kan utan problem ana oss till att det här är den fattigaste delen av Kenya.
Naturen är ökenlik med en sparsam växtlighet bestående av akaciaträd, kaktusar och tistlar. Termometern når 42 grader, i skuggan. Det är olidligt varmt. Vi ser många kameler och getter längs med vägen. Några barn försöker sälja getmjölk i gamla Sprite- och Coca Colaflaskor.
Vägbeläggningen består av sand, grus och småsten om vartannat. Det går bra att köra, mycket bättre än väntat. Ibland kör vi över uttorkade flodbäddar, komplett omöjliga att passera under regnperioden, men nu inga problem med fyrhjulsdriven bil.
Vi har fått tips om att vi kan bo hos missionärerna i Nariokotome. Det är för varmt med taktältet och det finns absolut ingen annanstans att bo. När vi frågar om vägen till missionärerna får vi tipset; ”följ hjulspåren fem kilometer rakt västerut, sen ser ni deras anläggning”. Det finns massor av hjulspår och ekvationen är inte helt lätt, men som vanligt följer vi de mest körda hjulspåren och taktiken lyckas. Vi välkomnas av fader Antonio som har bott på missionsstationen i trettio år.
