Lalibela är känt för sina vackra kyrkor utmejslade ur den vulkaniska berggrunden. Kyrkorna är arkitektoniska mästerverk, unika i stil och konstruktion. Att lyckas med att konstruera de fristående kyrkorna ur berggrunden med dåtidens verktyg är näst intill ett underverk. Legenden säger att det var kungen av Aksum som lät bygga kyrkorna och skapa Lalibela på 1200-talet. Hans idée var att bygga något som skulle likna Jerusalem. Lite mystiskt sägs det att själva arbetet utfördes av ”vita tempelherrar från Jerusalem”.
Religiös körmusik hörs över hela bygden. Långt innan jag når kyrkoområdet fångas jag av det entoniga mässandet. En medryckande, nästan magisk stämning, vibrerar i luften. På det stora kyrkoområdet med dess elva kyrkor befinner sig tusentals ortodoxa kristna. Alla är klädda i vitt vilket skapar en känsla av renhet och ytterligare förstärker den religiösa stämningen. Alla ceremonier har förmodligen genomförts på samma vis under många århundraden. Mässandet och ritualerna utstrålar tidlöshet. Att beskåda ritualerna är som en resa med en tidsmaskin. Under alla mina resor har jag aldrig tidigare sett kristen utövning som känts lika uråldrig och ärligt genuin.
Vid två tillfällen hamnar jag med ett femtiotal troende som med sina käppar håller takten till musiken. Deras klädsel går i vitt och guld. Det enda som bryter av är de brokiga färgerna i paraplyerna som används flitigt i de olika ceremonierna. Det är tveklöst en av resans bästa dagar, jag blir rörd och fäller några tårar.
