Vi kör femton mil på en väg som är riktigt dålig innan vi når första staden i Sudan. Vi får omedelbart bekräftat att ryktena om drivmedelsbristen är sanna. I Al-Qadarif, som staden heter, ser vi många och extremt långa köer till några bensinstationer. Vi räknar till mer än hundra bilar i kö till en av mackarna och till mer än hundrafyrtio tuctuc i kö till en annan. Hoppas bara det finns en svart marknad där jag kan köpa diesel tänker jag egoistiskt när jag ser jätteköerna.
Dagens etapp till huvudstaden Khartoum är fyrtiotvå mil. I början kör vi nästan ensamma utan annan trafik. Vi passerar många kontroller, säkert mer än tjugo, de går alla snabbt att köra igenom. Nu är människorna klädda i långa vita klädnader och turbaner. Många åsnor går lösa längs med vägarna, många andra används till att dra små vagnar med framför allt vatten. I Sudan, mer än något annat land, är det åsnor som sköter transporterna.
I början är vägen vacker, men efter hand blir den alltmer sandgrå. Det är mulet och blåser. Stora sandmoln virvlar omkring i luften. Längs vägen ligger plastflaskor, påsar, skräp, det ser förfärligt ut. Allt skräp i kombination med det torra, gråa ökenlandskapet utan grönska gör att det känns deprimerande. Det är fult, farligt och fattigt. Vad gör vi här tänker jag när vi kör in i den kaotiska trafiken i Khartoum, huvudstaden med sex miljoner invånare.
