Under tre dagars körning passerar vi både Bayudaöknen och den Nubiska öknen. I öknarna finns bara sand, sand och sand fram till kanske en halv mil innan Nilen. Landskapet ändras därefter sakta för att vid floden vara mörkgrönt av alla odlingar. Vi korsar Nilen några gånger och förundras varje gång över kontrasterna mellan det sterila öken-landskapet och de frodiga odlingarna. Vi inser, efter allt öken-körande, att öknar trots allt inte bara är sand. Plötsligt står det en person vid vägkanten när man minst anar. Vi tar upp en liftare som efteråt vill bli avsläppt mitt ute i öknen, det känns märkligt. Liftaren knackar vänligt på min axel för att visa att vi är framme. Vi ser inget annat, så långt ögat når, åt alla håll, än ren sandöken, “Vill du verkligen hoppa av här” undrar jag och pekar ut i sanden?? Jag får ett tryggt leende och en nickning till svar. Vi stannar, tar avsked med handslag och hedersbetygelser. Att se liftaren gå ut i den orörda öknen med sina bylten inlindade i gamla tygstycken känns märkligt. Som att skicka iväg någon på en dödsvandring där sol och törst förr eller senare kommer ta ut sin rätt. Innan liftaren hinner iväg kallar vi tillbaka honom och erbjuder en extra flaska med vatten. Han tackar, tar emot och traskar med bestämda steg rakt ut i evighetssanden.
Den starka vinden piskar upp sand som lägger sig på och delvis täcker vägen. Det går bra att köra även med lite sand på vägbanan. Tänker på hur det skulle vara att hamna i en riktig sandstorm. Stanna bilen, vänta en, två kanske flera dagar innan stormen hinner lägga sig och därefter be till gudarna att en plogbil kommer förbi. Vägarna genom öknen i Sudan är oftast bra, men ibland finns det stora hål i asfalten. De stora hålen har vassa kanter som lätt kan förstöra ett däck. Man får aldrig tappa koncentrationen, hålen dyker upp förr eller senare, och de kommer alltid när man minst anar det. Några gånger har halva vägbanan rasat och höga kanter har uppstått. Då gäller det att inte köra för nära kanten som lätt krackelerar och viker sig så långt in som en decimeter eller mer från kanten.
Kerma är en av gamla Nubiens viktigaste arkeologiska platser. I det lilla museet finns sju vackra välgjorda statyer. Statyerna kallas för ”de svarta faraonerna”, de är gjorda av svart granit, har mycket hög kvalitet och blev en sensation då de hittades för knappt tjugo år sedan. Det nubiska riket var mäktigt med egna faraoner som styrde över Egypten.
Till slut kommer vi till Wadi Halfa där vi tar in på finaste hotellet. Det kostar sextio kronor för ett dubbelrum varför vi snällt får acceptera både kackerlackor och avsaknad av vatten i duschen. Vi har läst om en fiskrestaurang i Wadi Halfa och tack vare fina fiskbilder utanför restaurangen hittar vi den i basarkvarteren. Vi får bästa maten på mycket länge, en grillad fisk från Nilen, kanske en tilapia, med hummus och tomatsallad. Till maten köper vi nypressade apelsin- och mangojuicer från caféet på andra sidan torget. Juicen kostar endast fyra kronor för rejäla bägare inklusive leverans till fiskrestaurangen.
