Addis igen

Så kommer Shirley till Addis. Trött förstås, men vid gott mod. Vi ansöker om visum till Sudan. Ungefär 300 etiopier, plus sju européer, väntar tålmodigt på sin tur i ett rum på kanske 100m2. Det är varmt, någon har spytt på golvet och vi står som packade sillar. Efter tre långa timmar får vi äntligen lämna in våra ansökningar. Dagen efter får vi våra beviljade visum på direkten. Skönt.

Vi besöker Sankt Georges katedral i de gamla italienska kvarteren. Kanske ingen höjdarkyrka precis. Men intressant så till vida att det var här som Haile Selassie kröntes till kejsare. Kyrkan byggdes till minne över Etiopiens seger över italienarna 1896 i Adwa. Än idag den viktigaste händelsen i Etiopiens historia.

Sankt Georges katedral. Förstås åttakantig som nästan alla andra kyrkor i Etiopien
Inne i katedralen kan man se hur etiopierna lyckosamt besegrade italienarna

Det blir en kaffe på det 67-åriga gamla italienska fiket Tomoca, en riktig höjdare. Vilket kaffe och vilken atmosfär. Fantastiskt. Men vad är “Swedish Type Coffe” undrar vi när vi ser en skylt om detta. Löfbergs Lila : ) ??

Gamla fina caféet Tomoca. Men vad är ”Swedish Type” kaffe
Tomoca

Vi avslutar med lunch på italienska Ristorante Castelli. När ägaren hör att vi är från Sverige berättar han att Victor varit här. Vi tittar lite förvånat och undrar “Victor??”. Då pekar han på ett foto på väggen där vi får syn på en ung prinsessa Victoria.

Ägaren till Ristorante Castelli. Visst ser han ut som en äkta italienare
Bildbeviset på att ”Victor” var där

Kejsare Fasiladas Gonder

Det var kejsare Fasiladas som 1636 gjorde Gonder till sin huvudstad. I mer än hundra år var staden en viktig handelsstad med ett stort rike. Det gamla citadellet finns kvar mitt i Gonder. Citadellet är välhållet trots plundringar av sudanesiska krigare i slutet av 1800-talet och bombningar av engelsmännen under andra världskriget.

Kejsar Fasilades slott
Shirley i citadellet
Blommande jakaranda vid Fasilades bad
Mäktiga byggnader i Gonder

Jag har haft sällskap med franska paret Stanley och Merylene i några dagar till och från. Skönt med sällskap under långa körningar i norra Etiopien. 175 mil blev det totalt från Addis till Gonder. Tyvärr var de inte med när jag dramatiskt flydde, körde igenom, respektive fångades in i olika vägspärrar.

Stanley och Merylene

Vi äter avskedsmiddag på ”Four Sisters”. Restaurangen drivs av en kvinna, gift med en engelsman, och hennes tre systrar. Härlig atmosfär, en kulinarisk afton. I alla fall i jämförelse med många dåliga middagar i Etiopien. Four Sisters levererar. De serverar den bästa maten jag fått i Etiopien.

Four Sisters
Jag med två av de fyra systrarna

När jag efter middagen kommer tillbaka hotellet undrar man om jag har öronproppar.
– ”Va, varför det?”
– ”Jo imorgon är det söndag.”
– ”Och?”
– ”Böneutropen börjar 04.00”
Ja böneutropen, de kristna, börjar redan 02.30 och tar slut först 09.20. Nästan sju timmar. Obegripligt. Hela Gonder dånar av mässandet. Som väl är hör jag illa när jag plockat ut mina hörapparater. Och med feta öronproppar isatta får jag en hyfsad natt. Vilket liv, ofattbart att Gonder-borna står ut med detta varje söndag. 

Mina franska vänner åker till Lake Tana medan jag lämnar bilen, flyger till Addis för att möta Shirley och ordna visum till Sudan. Vi flyger därefter gemensamt tillbaka till Gonder för vidare äventyr i Sudan.

Här några bilder från gatulivet i Gonder

Överallt spelas det ”babyfoot” och biljard i Etiopien
Gonders bakgator
Vanlig skylt i de centralaste delarna
Ett av många ”gatufik”
Tur att det finns åsnor i Etiopien
Gott kaffe

Mot Gonder

Här några bilder från färden mellan Aksum och Gonder

Flicka som dök upp vid fikapaus
Så dök det upp en till
Ett av alla fantastiska afrikanska träd
De mäktiga Simiens-bergen i bakgrunden. Med ett litet hus i förgrunden, där dessa barn bor:
Söta, nyfikna barn
Så kommer storasyster för att inspektera oss
Fantastisk frilla. Eller bara okammad?
Vacker rovfågel i blommande träd

Aksum, den heliga staden

Aksum är en pärla, ett unikum i Etiopien. Kullerstensgator, rent, lugnt och behagligt. En avslappnad stad. Inte det stök och konstant väsen som finns i andra etiopiska städer.
Aksum är den etiopiska ortodoxa kyrkans heligaste plats. Det var härifrån som kristendomen började spridas till Eritrea, Etiopien m.fl länder.
Aksum var drottning Shebas stad. Hon blev enligt legenden förförd av kung Salomon i Jerusalem. Deras son Menelik tog med sig Moses stentavlor med de 10 budorden från templet i Jerusalem. Med tavlorna åkte han till Aksum där han blev kung. Staden var en viktig antik stad som under mer än tusen år dominerade sjöhandeln mellan Afrika och Asien. Bevisligen fanns staden åtminstone från 400 f.kr till 700 e.kr.

Precis som i Lalibela känns den ortodoxa kristendomen som en lära med ett mycket fast grepp och djupa rötter. Jag känner starka religiösa vibrationer. Överallt ser jag många troende som ber böner i och kring stadens alla kyrkor.  

Den så vilktiga kyrkan Holy Mary of Sion
Kyrkans ceremoniella käppar
Moses stentavlor finns i denna kyrka
En av prästerna på det stora kyrkoområdet

Aksum har mycket historia att visa upp. Förutom stadens kyrkor finns här drottning Shebas bad och palats. Många obelisker står ståtligt uppställda och vittnar om fornstora dagar. Den största obelisken är högre än alla egyptiska obelisker. En obelisk, “den romerska”, stals av Moussolini. Den sattes upp i Rom och fick namnet “den romerska”. Efter långa förhandlingar mellan länderna kom den till slut tillbaka till Aksum år 2005.

Drottning Shebas bad
Romobelisken och den stora obelisken
Gata i Aksum
Typisk etiopisk restaurang
Dromedar-karavan som kommit med salt från östra Etiopien
Ett jättelikt fikonträd kring vilket många av Aksums religiösa ceremonier sker

I Etiopien är det den julianska kalendern som gäller. Inte nog med det, här ligger man sex timmar före “normal” tid. Gång på gång frågar jag oskyldigt om när det serveras frukost. “Ja den serveras klockan ett och slutar fyra” blir svaret. När jag tittar barskt ändras tiden till europeisk tid. Jag missar nästan Mehelela – processionen. Den går månadens första sju dagar klockan 11.00. Vilket för mig innebar 13/2 klockan 05.00.

Vad är då Mehelela-processionen? Tänk er 2000 djupt troende ortodoxa katoliker som med tända ljus går runt Aksums heliga kyrkor. De sjunger medryckande, är samtliga klädda i vitt och har ett levande ljus. Som ett gigantiskt Sankta Lucia-tåg. Ryser i hela kroppen när tåget närmar sig och passerar tätt förbi. Mycket, mycket stämningsfullt.

Mehelela-processionen
Mehelela vid fikonträdet

Nästan anhållen i Etiopien

Hotellchefen föreslår en ny asfaltväg som ger 45 minuter snabbare väg än den stora vägen. Låter bra tycker jag och nappar. Jag gör därför en shortcut när jag lämnar Hawzien och åker mot Aksum. Det är en fin väg utan hålor eller grus. Efter 40 km kommer jag in i en by. Det står fullt med människor samlade bakom en stor stock som ligger tvärs över vägen och fungerar som vägspärr. Jag har inget annat val än att stanna. Vevar ner rutan och talar med en man som kan lite engelska. Han hänvisar och pekar på en annan man som har en t-shirt på sig där det står ”polis”. Det liknar inte alls någon av de många polis- och militärkontroller jag tidigare passerat. ”Var ska du”, ”vem är du”, ”vad har du på taket”, frågorna är många. Det står mer än 30 personer tätt packade kring bilen. Plus många till strax bakom. Det känns hotfullt. Den engelsktalande mannen säger att polisen vill se vad jag har på taket. Jag visar en bild av mitt uppfällda taktält. Men nej de vill att jag ska fälla upp tältet. Känns inte som jag bör lämna min låsta bil. Visa tält och sen allt annat? För vem? Tshirt-polisen eller……? För mig är detta ingen vanlig vägspärr utan något som en by utanför allfartsvägarna smällt upp av någon anledning. Jag säger att jag hellre kör tillbaka. Då får jag besked att jag kommer anhållas av polisen. Jag vidhåller min åsikt men den engelsktalande mannen viker sig inte. Tshirt-polisen syns inte längre till.  

Jag vevar upp rutan och börjar backa långsamt. Tror snart att det hela är över eftersom folkmassan endast går långsamt efter mig. Vänder bilen och kör tillbaka bara för att en kilometer senare mötas av en ny vägspärr. Man har lagt ut stora stenar och hängt ett rep över vägen. Känns jäkligt obehagligt. Här fanns ingen vägspärr när jag körde förbi för mindre än en halvtimme sedan. Ingen polis eller militär finns vid den nya vägspärren. Beslutar mig för att köra rakt igenom vägspärren. Jag kan bara inte stanna. Vad kommer då hända?

Det ligger lite färre stenar till höger. Jag gasar på rejält. Inga problem med stenarna. Får repet med mig. Det fastnar i taktältet. En man kommer springande och kastar en stor sten på bilen. Någon annan kastar en annan sten. Hör hur ett flertal stenar dunkar hårt in i bilens plåt. Är helt uppskrämd, gasar på rejält. Stannar efter några kilometer för att samla ihop vägspärrs-repet som släpar efter bilen. Kan se att en av stenarna landade mycket nära en av rutorna. Som väl är krossades inga rutor, det blir ”bara” bucklor och uppriven lack. Kör några mil. Lugnar mig och tror att allt är över.  

Sargad bil med vägspärrsrep
Här landade en sten
Precis vid rutan landade en annan sten

Strax innan jag når Megab, där jag började dagens resa, ser jag att man effektivt spärrat av hela vägen. En stor lastbil och några mindre bussar är tvärställda över vägen. En riktig vägspärr. Som den värsta Hollywoodfilm, men nu med mig i huvudrollen. Här går det inte att komma förbi. Skymtar åtminstone tre tungt beväpnade militärer. Stannar förstås och vevar ner rutan. Militärerna står avvaktande. Två poliser närmar sig precis som en läskig figur som viftar och pekar med en pistol i högsta hugg. Han andas aggressivitet och ondska. Det blir förhör på platsen. Jag berättar om hotfullheten och avsaknaden av polis och militär men att jag yes sprängt vägspärren troendes att det inte var en riktig polis- eller militärkontroll. Visar hur man kastat sten på bilen. Medan jag berättar viftar den hotfulle mannen allt ivrigare med sin pistol mot mig. En engelsktalande “tourguide”, som drabbats av ”min” vägspärr, kommer till undsättning. Det blir många och långa diskussioner. Till slut beslutas det att jag ska åka med polischefen in till Megab. I Megab blir det nya diskussioner och förhör men så tar det hela plötsligt slut. Jag släpps och får kör vidare. Kör till mitt gamla hotell. Skär av ”vägspärrs-repen” och lugnar ner mig. Tar av min orangea t-shirt och byter mot en mer neutral färg. Om någon skulle tipsa eller stanna mig igen. Kör till Aksum, nu den stora vägen, där jag landar fyra timmar senare utan vidare problem.

Tänker gång på gång vad jag borde ha gjort.
– Skulle jag gått av i den hotfulla byn och låtit byn/”tshirt-polisen”(?) gå igenom bilen? Kanske, kanske inte.
– Skulle jag stannat vid den andra vägspärren när jag börjat köra tillbaka. Nej det kändes inte alls bra. Då hade det kunnat sluta hur som helst.
 

Marknaden i Hawzien

Passar på att besöka onsdagsmarknaden i Hawzien innan jag kör vidare till Aksum. Fin marknad. Jag är den ende ferengin (foreigner) på marknaden. Behandlas väl, det är lätt att gå omkring mellan stånden och varorna på marken. Allt, precis allt, säljs. Mycket grönsaker som chili, lök, tomater, vitlök och grönkål. Vattendunkar, de gula, säljs. Olivolja, ved, kol och kläder. Madrasser, sängar och möbler. Religiösa pinaler som kors, böcker och biblar finns det mycket av. Det blir inget köpt från min kant men skoj att kika runt.

Här några bilder från marknaden

Lök och vitlök
Madrass-butiken
Små söta barn väger chili
Glad transportör
Oljan är inköpt
Mycket chili
Mycket vapen på gator och marknad
Fräcka frisyrer
Här kommer Coca Cola leveransen
Bestämda steg
Nyinköpt höna. Eller är det en tupp?

Naturen i Tigray

Naturen i Tigray kring Hawzien, Megab och Wukro är karg, som vore det i Arizona med berg, kaktusar och öken. Samtidigt är området mycket vackert, extremt vackert. Något av det vackraste på hela resan.

Som bevis kommer här några naturbilder.

Klippkyrkorna i Tigray

Det är otroligt vackert, bedövande vackert kring Hawzien. Området är känt för sina många kyrkor byggda på toppen av omöjliga berg. Den ena kyrkan ligger mer otillgängligt än den andra. Det var “de nio helgonen” och Aksum-kungarna Ahreha och Atsbeha som på 500-talet kristnade Etiopien och byggde kyrkorna.

Här måste jag förstås vandra. Gå upp till några av de otillgängliga kyrkorna. Kör till Megab där jag får tag på en guide. En ung kille som heter Abel. Han talar utmärkt engelska. Jag förstår allt.

Vi ger oss iväg till kyrkan Abuna Yemata Guh. Kyrkan har ett spektakulärt läge högst upp på en till synes omöjlig klippa. Vi ger oss upp för berget men när vi måste klättra tio meter rakt lodrätt uppför en bergsvägg ger jag upp. Kanske hade jag försökt om jag fått behålla mina skor på fötterna. Men just där vi måste klättra lodrätt uppför börjar den heliga kyrko-marken och skorna måste tas av. Vi går ner igen och åker till kyrkan Maryam Papaseit. Kyrkan är lätt att nå, endast 15 minuters vandring på platt mark. Intressant kyrka med fina målningar. Prästen visar sin ålder med fingrarnas hjälp, jag gör detsamma. Det visar sig att vi är lika unga. Det blir förstås skratt och omfamning.

Allvarliga barn vid Maryam Papaseit
Prästen i Maryam Papaseit
Jämngamla ungdomar poserar

Sen är det dags för revansch. Vi beger oss upp till kyrkorna Maryam Korkor och Daniel Korkor. Kyrkorna ligger likt örnnästen högst upp på ett berg med branta bergsväggar. Vi ser många marmotter (murmeldjur) och får sällskap med en flock babianer. Det är brant, mycket brant men inte omöjligt brant. Ibland smala passager men vi tar det i lugn takt och allt går bra. Precis vid Daniel Korkor balanserar vi på en smal gång med ett stup på 400 meter på ena sidan och lodrätt vägg upp till bergstoppen på andra sidan. Det gav onekligen en bra dos svindel men makalöst vackert.

Min guide på väg upp till Korkor
Betagande vyer
Inte svårt, men lite svindlande ibland
Maryam Korkor med kyrkogård
Munken i Korkor
Nyfiken pojke efter vår vandring

Gränstrakterna mot Eritrea, provinsen Tigray

En slingrande, vacker väg möter mig mellan Lalibela och Tigray. Många polis- och militärkontroller dyker upp i och med att jag nu kör in i Tigray. Man är som väl är inte intresserad av mig. Efter några få protokollfrågor vinkas jag vidare. Skönt. Tigray ligger söder om gränsen till Eritrea och är ett oroligt område. Här röstar ingen på den sittande presidenten och nobels fredspristagare Abiy.

Jag kör förbi en lastbil som hänger över ett vägräcke. Ser våldsamt ut. Chauffören hade tur och kunde klättra ur den hängande lastbilen. Några gånger dyker det upp gelada-apor vid vägen. Endemiska apor för Etiopien. Försöker fotografera dem men de springer skrämda iväg innan jag får någon bra bild.

Lastbil med problem
Åskådare vid lastbilen
Blyg Gelada-apa
Denna fågel heter abyssinsk något…, endemisk för Etiopien

När jag ska tanka i Tigray blir det panik. Letar förtvivlat efter diesel på mack efter mack. Vet av erfarenhet att det ibland är svårt att hitta diesel. Men nu är problemet att ingen vet vad diesel är. Ingen förstår mig. De skakar på huvudet på mackarna när jag frågar efter diesel. Kan se på pumparna att det finns “Regular”, “Kerosene” och “Gas oil”, men ingen “Diesel”. Det visar sig till slut att diesel på lokalspråk heter nafita och att det står Gas Oil på pumparna. Tackar “google translate” för hjälp. Men det var onekligen nervigt att fylla tanken full med “nafita”. Tänk om jag fattat fel.

Mycket, väldigt mycket av de lokala transporterna går med åsna. Här behövs ingen nafita eller diesel.
Åsnor, vilka fina slitvargar
De tycks kunna bära hur mycket som helst

Hamnar på ett litet hotell uppe på en höjd med en fantastisk vy över bergen. Naturen är väldigt karg, som vore det i Arizona. Ser berg, kaktusar och öken. Området är mycket vackert, extremt vackert. Något av det vackraste på hela resan. Här stannar jag flera dagar. Besöker några av kyrkorna som byggts på toppen av berg. Hinner även med lokala marknaden i Hawzien och att besöka en låg- och mellanstadieskola.

Besök i lokala skolan
”Alla” barnen
Kvällsvy från hotellet, vackert

Lalibela

Lalibela är känd för sina fina kyrkor vackert utmejslade ur den vulkaniska berggrunden. Framstående arkitektoniska och konstnärliga skapelser från 1200 – talet. Kanske tidigare kanske senare, men de flesta källor pekar mot 1200 – talet plus/minus hundra år. Legenden säger att det var kungen av Aksum som lät bygga Lalibela. Planen var att bygga något som liknade Jerusalem.

Mäktiga byggnader uthuggna ur berggrunden med stor finess
Uthuggen och frilagd från berggrunden med alla dess detaljer…..

Det finaste för mig var egentligen inte kyrkorna utan den medryckande sakrala stämningen. På det stora kyrkområdet med sina elva kyrkor fanns det tusentals besökare. Långt innan jag nådde området fångades jag av det melodiska mässandet. Religiös körmusik som hördes över hela bygden. En magisk stämning, mycket medryckande. Alla de troende var klädda i vitt vilket förstärkte hela upplevelsen och gav en känsla av renhet och enkelhet.

Läsning i solig hörna
Vackra ceremonier i ett flertal av de 11 kyrkorna

Hängde på låset redan när de öppnade. Var ensam turist med allt det fina. Några av resans absolut finaste dagar. Som en dag i Jerusalem med en touch av Benares, kanske. Blev så rörd att jag fällde några tårar. Man kan bli religiös för mindre tänkte jag.

Vitt, stearinljus och en del guld. Vackert
Vackra paraplyer ingår också i ritualerna

Kyrkorna, musiken, stämningen utstrålade tidlöshet. Ceremonierna med mässandet och sångerna har förmodligen genomförts på samma vis i århundraden. Det blev som en resa som med en tidsmaskin. Väl ute på gatan igen väcktes jag snabbt ur min dröm i den intensiva trafiken och landade snabbt i år 2020 igen.

Gammal dam på väg till kyrkorna

Belönades även med resans bästa utsikt från ”Old Abyssinia Lodge”. En sällsynt rofylld plats.

Kan det bli bättre??

Här några bilder till från fantastiska dagar i Lalibela
Beväpnade vakter till och med inne på kyrkområdet
Vacker
En skolflicka som gärna ville öva engelska
Varje hörna och vrå var fyllda med ivrigt studerande
Här gäller det att ligga i om man ska komma i tid till ceremonierna : )
Ser ut som han hittat en skön hörna