Bilen sitter hjälplöst fast i leran

Billarmet sätter ingång flera gånger utan orsak. Får hjälp av en tysk att koppla bort biltutan dit larmet är kopplat. Vi träffar några schweizare som bjuder på schweizisk whisky och visar upp deras fantastiska bil. Det finns inget som saknas. Bilen har till och med hopfällbar inomhus toalett, tank för 300 liter bensin……..Känner mig plötsligt som en amatör med min enkla bil. Schweizarna har kört norrifrån och vi får tips om hur vi kan köra efter Maun.

Elefanter i Moremi

Vi lämnar Maun och tar oss in i Moremi Game Reserve. Det blir en fin dag med många djur. Mycket elefanter men även giraffer, impala, kudu och mycket annat. Vi blir sena och bestämmer oss för att inte köra till “The third bridge” utan istället åka tillbaka till “South gate” och därifrån direkt till “North gate”. Misstag!! Vägen är riktigt tråkig, mycket växter och därmed inga vyer och inga djur. Ser några elefanter men annars inget. Vägen är full med vatten. Stora vattensamlingar täcker delar av vägen.

Plötsligt sker det som inte får ske. Jag missbedömer en lerig vattensamling på vägen. Pang, bilen sitter ohjälpligt fastklistrad i leran. Försöker vagga loss bilen. Men nej den sitter obarmhärtigt fast. Ner med de röda ”stegarna” som läggs vid bakre däcken för att stötta upp och ge fäste vid färd framåt. Fram med spade och plums ner i leran. Vi kämpar som djur i över en timme innan det blir mörkt. Svetten rinner och myggorna attackerar på bred front.

Försöker gräva fram bilen
Bilen sitter hjälplöst fast i leran

Bilen sitter hjälplöst fast. Känns som vi sjunker djupare och djupare vid varje försök. Vi förbereder oss för en natt i bilen. Svettigt, lerigt och riktigt “djävligt”. En flaska vin lättar upp stämningen medan vi fantiserar och spekulerar om hur länge vi kommer bli sittande. Ja och kommer vi komma loss? Vi körde fast vid fyra-tiden på eftermiddagen. Klockan tio får vi plötsligt se strålkastare i fjärran. Jag sätter på varningsljusen och vi vinkar ivrigt. Ja den annalkande bilen stannar. Förstås. Ut kommer en svart man i välputsade bruna skor. Ett par bruna skor som snart är fullständigt insmorda i lera. Vi monterar min bogseringslina och gör ett försök. Det går mycket lättare än vad jag trodde. Bilen kommer upp på första försöket. Fantastiskt, vilken lättnad. Vi kör efter vår befriare. Men inte bättre än att vi snart kör fast igen. Denna gång bogseras vi upp bakåt och kommer snabbt upp. Till slut når vi “North gate” och får bo på campingen. Duschar med ler-skorna på och somnar utmattad.

Vår räddare ”mannen med de f.d. bruna skorna”
Bra med långa ben om man kör fast på leriga Afrikavägar : )

Artiklar på gång i Sydsvenskan och Vagabond i nästa vecka

Nu på tisdag, den 19/11, kommer Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad ha en artikel om min långresa. I nästa nummer av Vagabond, nummer 10 som kommer ut i nästa vecka, finns det också en artikel om min resa.

Känns jättekul. Vill självklart dela med mig av detta till mina bloggläsare.

“Från Malmö till Mumbai”, min nya bok

Precis innan min avresa till Afrika kom min bok ”Från Malmö till Mumbai” ut. Där kan ni läsa om bakgrunden till Afrikaresan som jag nu bloggar. Boken beskriver förberedelser som inköp av bil, visum och mycket mer.

Själva Asienresan står såklart i fokus. Vardagshändelser, möten med spännande människor, Mount Everest, marknader, hisnande vägar. Slutet av boken beskriver hur bilen skeppas från Mumbai till Durban. Egna foton illustrerar resan.

Ni som är intresserade av äventyrsresor kommer älska boken.

Färgstarka tjejer från Pakistans gränstrakter mot Afghanistan
Guru i Benares

 

Spännande vägar
Från Malmö till Mumbai

Mot Maun

Bilfärden från Kubu-ön upp till huvudvägen i norr, mellan Francistown och Maun, blir dramatisk. Vi får hjälp av Obei, “ö-vakterskan” att starta upp.

Vi lämnar Kubu-ön strax efter soluppgången
Vi kör först över uttorkade saltsjön och sen vidare in i bushlandet

Färdinstruktionerna stämmer rätt bra de första två milen. “En vit skylt, två gröna vattenreservoirer och en grind” bockar vi av. Men sen får vi, till och från, mycket problem. Vi kör i ett uttorkat bushland där det mycket sällan dyker upp någon levande varelse. Så fort vi ser någon frågar vi om vägen. Vi får ofta köra tillbaka och köra en annan av alla outmärkta sandvägar. Vid ett tillfälle när vi frågar om vägen presenterar sig en man som “Mr Mistake”. Känns tveksamt att följa hans råd men i brist på andra alternativ gör vi det i alla fall.

Det är oerhört fattigt i husen vi kör förbi. Vi lämnar en av mina fotbollar till en pojke med söndriga kläder. Alla barn har söndriga kläder. Några barn kommer rullande med gamla bildäck. Söndriga kläder men stora leenden.

Stolt fotbollsägare
Några hus längs med vägen
Lekande barn i en av de små byarna

Det tar oss sex timmar att köra tio mil. Skönt att komma upp på asfalt igen. I min asfaltglädje kör jag för fort. Missar att det bara är 80 km i stället för normala 120 km. Vinkas in av polisen som berättar att jag kört i 122 istället för 80. Polisen berättar att det är 80 för vi är i en nationalpark med massor av djur längre fram. Mycket riktigt, fem kilometer senare är vägen full av elefanter och ytterligare längre fram intas den av impala-rådjur. Kanske tur att vi blev stoppade  för fortkörning.

Det gick visst lite för fort

Anna bjuder på tre nätter i luftkonditionerat rum på Crocodile Lodge i Maun. Skönt, så skönt. Vi sov faktiskt inget i bastutältet på Kubu-ön. Sex dygn med fem hela dagars körning känns.

Kubu – ön

Efter Kalahari vilar vi ut i byn Rakops, en by som ligger precis där vi lämnar öknen. På ena sidan stora vägen finns Kalahari och på andra Rakops. På kvällen träffar vi en trevlig norrman, Daniel Bryn. Daniel har vagabondat i många år över hela världen men speciellt i södra Afrika. Daniel filmar och fotograferar och tjänar lite pengar på det. När pengarna tar slut åker han hem till Norge för att fixa ny reskassa. Vi får många tips och fascineras av hans bilder och historier om långa dagar ensam med leoparder och noshörningar. Fantastiska bilder. kolla in honom på nätet.

Utvilade åker vi iväg till Letlhakane. Kör förbi stängda diamantstaden Orapa. Bunkrar upp och kör sen rakt norrut till den lilla byn Mmatshumo. Där har vi fått uppgift att betala nationalparksavgift för Kubu-ön på ett kontor som ”ligger vid vägen”. Vi hittar kontoret “vid vägen”. Känns som att krypa in i 80/90-talet vad gäller kontorsutrustning, inredning och faktureringsprocess.

Myndighetskontoet i Mmatshumo (”vid vägen”)

Så bär det av till Kubu – ön. Vi får igång min Garmin-gps som äntligen tycks fungera. En vacker väg över en uttorkad saltsjö och ett torrt torrt bushland. Kubu – ön ligger mitt i en uttorkad saltsjö. Att köra i en uttorkad saltsjö påminner lite om att köra på en stor frusen sjö med snö på vintern. Lite läskigt och man förlorar snabbt känslan av väderstreck. Viktigt med Gps, detaljerade kartor och backup med kompass. I kombination med att fråga de personer som vi eventuellt ser längs med vägen. Längst bort vid horisonten, oavsett var man tittar, finns det som en spegel/hägring i horisonten. 

Som en hägring vid horisonten
Anna i saltsjön
Dramatisk natur

Vi går runt den lilla ön men ger snart upp för de 42 graderna och backar in i skuggan. Egentligen finns det ingen skugga förutom den lilla som någon av öns 46 baobabträd ger. Vackert, kargt och på gränsen till outhärdligt varmt.

Ett av öns 46 baobabträd
Anna vandrar i saltsjön vid solnedgången

Kalahari igen

Lägger till några bilder från vårt Kalharibesök. Några bilder som visar mer än bara djur.

Bilden visar när vi får vårt tillstånd att besöka Kalahari på ”dept of wildlife”. Lägg märke till den sovande damen : )
Vid entrén till själva Kalahariöknen
En av de bättre ” vägarna” i Kalahari
Torrt och ödsligt
Soluppgång i Kalahari
Ett gäng fåglar som ville ta sig in i bilen
Ödsligt, storslaget och vackert

Storslagna Kalahari

Ödslig, storslagen natur möter oss på vår färd genom öknen. Det handlar om vidderna, om de uttorkade sjöarna, grässtäpperna och ödsligheten. Vi är ensamma med en storslagen natur. Nej helt ensamma är vi inte. Lite djur får vi också se mellan varven. Ja egentligen rätt mycket. Giraffer, dikdik, springbok, tawny eagle, oryx, gamar, två northern black karahaan i älgskog, stora kudu, mark-ekorrar, geparder och lejon.

Tre ”tuffsiga” lejonungar
Trött lejonhane
Vackra ”greater kudu”
Nyvaknad gepardunge

Från Kuku till Rakop via slingrande obefintliga ökenvägar tar det oss 27 timmar, under tre dagar, att köra 50 mil. Det går åt exakt 70 liter diesel. Bensinförbrukningen är hög, mycket hög. Den tjocka sanden är tidvis svår att ta sig igenom och kräver mycket energi.

En av min Asien/Afrika-resas absoluta höjdpunkter. Både Anna och jag fäller några tårar över naturens vidunderliga storslagenhet och tacksamheten över att få uppleva den live.

Vacker pippi i taggiga Kalahari
Lejonmamma kelar med sina ungar

Kalahariöknen

Det finns några ”vägar” rakt genom centrala Kalahariöknen. Det krävs 4-hjulsdrift, men med 4-hjulsdrift är “vägarna” i stort farbara innan regnen. Regnen borde ha startat men är försenade så vi bestämmer oss för att åka. Vi har tur för när regnen väl startar går det inte att köra i Kalahari.

Efter frukost packar vi ihop och åker till “department of wildlife and nationalparks” inne i Ghanzi. Där får vi vårt tillstånd att köra genom Kalahariöknen. En tjänsteman skriver, ringer och fixar. Alltmedan en dam tittar på och en annan ligger och sover i en stol : ). Med alla papper klara bunkrar vi upp mat, 40 liter vatten och tankar tanken full.

Vi träffar inga människor. Det finns inga människor i Kalahari. Vi slår upp taktältet i en uttorkad sjö precis innan solen går ner. En ”svart-ryggad jakal” står länge och tittar på oss när vi jobbar med tältet. Vi kan se långt, bra för att se djur i tid men inte bra för de kraftiga vindar som skakar tältet hela natten. Tältduken smattrar öronbedövande i den hårda vinden.

En svartryggad jakal övervakar oss när vi sätter upp tältet

Vi sover dåligt, natten blir lång, men så kommer ljuset och soluppgången. Innan sex är tält och allt annat nerpackat och vi är på väg igen. Båda tänker vi tanken under natten. En ensam bil mitt i Kalahari. Vad händer om bilen slutar fungera? Som vakterna vid entrén uttrycker det, ”om ni inte har satelittelefon så får ni bara vänta. Efter en dag eller två eller mer kommer det säkert någon förbi”. Tröstande ord att ha med sig på vägen : )

Helmeted guineafowl
Tawny eagle
Gepardunge
Northern black Korhaan
Gepardungar
Vackert fågelbo

Windhoek och vidare till Botswana

Det har redan redan gått 6 veckor sedan vi lämnade Sverige och började vår resa. Det är dags för Shirley att åka hem och min barndomskompis Anna att komma ner. Anna var med i Turkiet-delen av min Asienresa. Det fungerade utmärkt så hon har fått förnyat förtroende : ).

Har fått “deja vue” några gånger när jag kört bil i Sydafrika och Namibia. Har kommit på mig med att tänka att “detta har jag upplevt tidigare”. Jag var bara sexton år och körkortslös när vänstertrafiken försvann. Men kommer så väl ihåg när pappa körde bil och skulle köra om. Han fick alltid fråga mamma om det gick att köra om. Mamma satt på höger sida i bilen och kunde ju se den mötande trafiken. Min fru har nu fått sköta omkörningarna åt mig.

Windhoek är ingen kul stad. Inte mycket att se. Behändig men utan charm. Passar på att göra 10.000 km-service för bilen. Fylla på gas till luftkonditioneringen, skruva fast skyddsplåten under bilen och få hjälp med välbehövlig städ- och tvättning av bilen.

Vi åker till Botswana och Ghanzi där vi förbereder oss för besök av centrala Kalahari. Planen är att korsa öknen från väster till öster under tre till fyra dagar.

I trädet ovanför vårt rum i Ghanzi upptäcker vi tre jättelika ugglor, ”spotted eagle-owl”. Jag tror först att de bara är attrapper, de rör inte en fena. Men så lägger den ena ugglan sitt huvud på sned och jag rusar iväg för att hämta min kamera.

”Spotted eagle-owl”
Majestätisk uggla

Det finns en gata i Namibias huvudstad som är uppkallad efter min dotters bästa kompis

Min dotter Fannys bästa kompis från skoltiden har gett namn till en gata i Windhoek. Historien har alltid fascinerat mig. Hur kan det vara möjligt att en vanlig svensk flicka har fått en gata uppkallad efter sig i Namibias huvudstad.

Här är storyn: Evas pappa Håkan Lindblad och min bror Sten Gruvstad arbetade i slutet av 80-talet i Angola. De jobbade för byggbolaget Nils P. Lundh som byggde hus till Swapogerillan. Swapogerillan verkade från Angola för att befria Namibia. Sten och Håkan blev kompisar med en av gerillaledarna, Hifikepunye Pohamba. Gerillaledaren blev sen president för Namibia under åren 2005 – 2015. Håkan döpte sin dotter till Hifikepunyes ära till Hifikepunya som andra namn, (slutar med ett a till skillnad från Pohambas namn som slutar med ett e). Pohamba svarade med att döpa en gata i Namibia till Hifikepunya efter Eva.

Historien svetsades fast i min hjärna. Älskar denna typ av historier om vanliga människors udda öden och äventyr. På plats i Windhoek var det dags att inspektera. Gatan hittar vi. Inte den mest fashionabla gatan, men gatan finns. Vi fotograferar och talar med en kvinna som bekräftar gatans namn “Hifikepunya Cresent”. Någon gatuskylt finns förstås inte.

Hifikepunya Cresent

Sen flyger fan i mig. Vi måste ju träffa Pohamba och hälsa från hans svenska vänner. Men lever han? Ja det får vi bekräftat att han gör. Efter diverse letande hittar vi Hifikepunyes kontor. Efter ytterligare letande tar vi oss in och förbi några vakter. Alla vänliga. Och till slut får vi ett möte med Hifikepunyes sekreterare. En fin dam som tar väl hand om oss. Jag berättar efter bästa förmåga Stens, Håkans och Evas historia.

Tillsammans med Hifikepunyes sekreterare

Hifikepunye visar sig tyvärr vara utomlands och väntas komma tillbaka först några dagar senare. Sekreteraren ber om mitt telefonnummer (lokalt betalkort) så att expresidenten kan ringa. På natten, några dagar senare, innan vi lämnar Namibia ringer min telefon fyra gånger.  Den som ringer har ett Windhoek nummer. Men varje gång, innan jag hinner vakna och få fram telefonen, slutar den ringa. Mitt namibiska simkort slutar fungera nästa morgon när vi lämnar Namibia. Var det expresidenten som ringde? Det får jag aldrig veta. Där slutar storyn.

Etosha II

Här kommer lite fler bilder från Etosha. Vill ju så gärna dela med mig

Springbok
Zebra
Elefanter
Helmeted guineafowl
Southern pale chanting goshawk
Blue wildebeest
Etosha