Abu Simbel, Egypten och åter till civilisationen

Så dyker Magdi vår sudanesiske fixare upp. Han ska hjälpa oss att komma ut ur Sudan. Vi åker hem till honom, får kaffe och fyller i formulär inför gränsaktiviteterna. När vi åker mot gränsen får vi se långa lastbilsköer från Egypten. Lastbilarna är alla fullastade. De som går åt andra hållet är samtliga tomma.

Fullastade egyptiska lastbilar
Magdi, vår fixare, får en fotboll för lokala laget
Det finns mycket att titta på och många att snacka med vid en afrikansk gränspassering
Inget corona-virus

Efter fyra timmar har vi passerat gränsen och kan köra in i Egypten. Känns mäktigt att ha nått sista Afrika-landet. Kändes som en utopi när jag började min resa i Sydafrika för ett halvt år sedan.

Med egyptiska plåtar åker vi in i faraonernas land

Efter att ha kört några mil tar vägen slut och slutar vid Nassersjön. Vi väntar en timme vid vägs ände innan det kommer en båt som tar oss till Abu Simbel. I Abu Simbel känns det som att ha återvänt till civilisationen. En helt annan ordning. Det finns trottoarer, ”riktiga” affärer, ATM, diesel och vin.

Vägs ände
Färjan till Abu Simbel

Vi får bilen grundligt tvättad och städad. Efter en månad i Etiopien och två veckor i Sudan fanns det några kilo sand att tvätta bort. Eastern Mountain förses med egyptiska registreringsplåtar och jag själv får egyptiskt körkort.

Välbehövlig tvätt
Välbehövlig klippning hos lokale frisören i Abu Simbel

Jag har fått körförbud

Ett mail dimper ner med besked från Transportstyrelsen. Jag har fått körförbud. Så här står det:
” Körförbud på grund av utebliven kontrollbesiktning”
Till dess att fordonet godkänts vid fullständig kontrollbesiktning får det endast användas för färd kortast lämpliga väg:
– till en verkstad för reparation
– till ett besiktningsorgan för besiktning
Trots körförbud beslutar vi att åka vidare. Vid närmare eftertanke är vi ju faktiskt på väg till en verkstad för reparation och sen till besiktning. Att det återstår 500 mil är ju en annan historia.

Vi passerar ett mer än 3500 år gammalt Deffufa-hus. Defuffa är nubiska och betyder hus av soltorkad lera. Huset är stort, mäter hela 50 x 25meter och är 18meter högt. Tidens tand har varit hård. Men tänk, 3500 år gammalt, gjort av lera och det finns fortfarande kvar, imponerande.

Ett 3.500 år gammalt hus
Bosättningar kring det gamla Deffufa-huset

I det lilla museet får vi njuta av fina statyer av de s.k. “svarta faraonerna”. Det var år 2003 som man sensationellt hittade de fina farao-statyerna i Dukki Gel. Det nubiska riket var mäktigt en gång i tiden med egna faraoner. Ofta var det Nubien som styrde över Egypten.

De svarta faraonerna
En fotboll blir överlämnad till dessa sudanesiska killar
Vakten vid museet

Vi försöker hitta en båt över Nilen vid Wawa för att titta på Solebtemplet. Men Wawa är helt övergivet. Vi hittar bara en man omgiven av en jättelik flugsvärm. En gammal Hollywoodfilm fladdrar förbi. Sjukdom har slagit ut hela befolkningen och endast uteliggaren har överlevt. Så är det förstås inte här. Men vi undrar var befolkningen finns. Inte i byn i alla fall

Lunchpaus
En av få mötande bilar

Till slut kommer vi till Wadi Halfa där vi stannar över natten på finaste hotellet i stan. Det kostar bara 60 kronor för ett dubbelrum varför vi får acceptera både kackerlackor och avsaknad av vatten i duchen.

Hade läst om en fiskrestaurang i Wadi Halfa. Tack vare fina fiskbilder utanför restaurangen hittar vi restaurangen i basarkvarteren. Vi får bästa maten på mycket länge. En ljuvlig jättelik fisk från Nilen med hummus och tomatsallad, ett fynd. Vi köper goda juicer på andra sidan torget, apelsin- och mango. Fyra kronor styck för rejäla bägare.

Fiskrestaurangen i Wadi Halfa
Härligt gott
Wadi Halfa
Wadi Halfa. Vissa bollar var inte längre runda. Men killarna klarade av dem lika bra

Saudi stänger sina gränser

Vi nås i Meroe av nyheten att Saudi stängt sina gränser. Coronaviruset. För hur länge??? Vår plan att ta färjan från Port of Sudan till Saudi och sen vidare genom Saudi upp till Jordanien och Israel faller pladask. Alternativet blir att återgå till ursprungsplanen, hem via Egypten. Det finns inga andra alternativ. Hoppas inte Egypten stänger sina gränser.

Vi behöver nu mer diesel för att komma ur Sudan och nå Egypten. Det blir en rejäl jakt på diesel i det på drivmedel uttorkade landet. Det går väl, vi får tag på diesel och kan återvända till Karima och därefter köra till Wadi Halfa vid gränsen mot Egypten.

Diesel på gång
Ytterligare lite diesel och vi är startklara
Tänk om öken-mackarna haft diesel

Under tre dagar passerar vi först Bayudaöknen och sen Nubiska öknen. Vi hinner med att korsa Nilen några gånger. I öknarna finns det bara sand, sand och sand fram till kanske en halvmil innan floden. Landskapet ändras då sakta för att vid floden bli mörkgrönt av alla odlingar. Vi inser, efter en del öken-körande, att öknarna inte är tomma på människor. Helt plötsligt finns någon vid vägkanten där man minst anar det. Vi tar upp några liftare som sen vill bli avsläppta mitt ute i öknen. Känns märkligt. “Vill ni verkligen hoppa av här” undrar vi och pekar ut i evighets-sanden??

En liftare släpps av medan en åker vidare

Vinden är stark och ibland täcks vägen delvis med sand. Men det går fint att köra. Vägarna genom öknarna är bra med i stort hyfsad asfalt. Några gånger har dock halva vägbanan rasat med höga kanter som följd. Eftersom trafiken är väldigt sparsam går det bra även med bara en fil. 

Ibland täcks delar av vägen med sand som blåst in
Ibland har delar av vägen rasat
På sina ställen rätt mycket av vägen som försvunnit

Meroe, Sudans viktigaste turistattraktion

Ett hundratal pyramider ligger nära huvudvägen mellan Khartoum och Port Sudan. Det är Meroe, Sudans viktigaste turistattraktion. Trots närheten till stora vägen är platsen vacker, mycket vacker. speciellt i solnedgången. Att något är ”den viktigaste turistattraktionen” andas i normala fall mycket folk och köer. Vi räknar till åtta turister när vi besöker pyramiderna. Nej det finns inga turister i Sudan. Vi njuter av att ha allt orört och “för oss själva”. Men såklart innebär det dålig infrastruktur, inga anständiga hotell eller matställen, ingen bensin eller ATM.

Meroe
Meroe
Pyramiderna i Meroe är kapade i toppen av Guiseppe Ferlini, italiensk skattjägare, på 1800-talet

Det allra bästa med Sudan är människorna som ler och vill så väl utan någon baktanke om ”dollar eller money”. Afrikaresans finaste människor tillsammans med de i Malawi. Jag funderar självklart över detta med alla fattiga människor som är så vänliga och hjälpsamma. Det finns alltid tid, tid för att hjälpa andra, tid för att fånga dagen. Känns väldigt priviligerat att får möta all denna vänlighet.

Flicka med vattendunkar i Naqa
Här hämtar man vatten från 1000-årig brunn i öknen

Förutom Meroe ägnar vi en hel dag åt att utforska Naqa och Musawwarat et Sufra. Två gamla antika platser som ligger rakt ut i det ökenliknande landskapet. Det finns bara hjulspår för att nå dem. Vi inser snabbt att vi måste ha guide för att hitta rätt hjulspår. Det blir en mäktig kulturdag i Sudan.

Lejontemplet och ”kiosken” i Naqa
Amuntemplet i Naqa
Lejontemplet Musawwarat et Sufra
Elefantstatyn i Musawwarat et Sufra
Vacker ökenväxt
Man på kamel

Pyramider och öken

Vi åker norrut. Khartoum är stort. Det tar en timme att komma ut ur staden. Därefter är det en vacker väg, mycket vacker. Landskapet blir alltmer likt öken för att på slutet övergå till ren sandöken. Vi ser många kameler och förstås de åsnedragna vattencisternerna.

Vi konstaterar snabbt att människorna är mycket vänliga. Det är svårt att kommunicera, nästan ingen kan engelska, men vänligheten har inga gränser. När vi frågar något längs vägen hämtar man snabbt någon som kan lite engelska om man själv inte kan.

Unga åsneförare
Glada vinkningar
Koncentrerad dam med säck på huvudet
Sängförsäljning längs med vägen
Vi ser dem på de mest otillgängliga platser. Vattenkrusen för törstiga resenärer. Vem fyller dem undrar vi

I närheten av Karima finns Jebel Barkal, El Kurru och Nuri. Alla arkeologiska platser med tretusen år på nacken. Kushiterna från Nubien som till och från styrde över Egypten fanns här. Vi besöker heliga platser, gravar och ser många pyramider. Här finns inga turister, absolut inga. Det känns väldigt priviligerat att få ha allt för sig själv. Sudan har fler pyramider än självaste Egypten. Inga Keops-pyramider precis men likafullt imponerande när man på långt avstånd ser dess profiler sticka upp långt ut i öknen. Men som sagt inte samma höjd och perfektionism som i Egypten.

Jebel Barkal
Tempel-pelare vid Jebel Barkal
De 3500 åriga målningarna i El Kurru. Fantastiskt välbevarade i gravkammare
El Kurrus vakt språkandes med turist
Pyramid i Nuri
Vacker nubisk port

Khartoum

Vi åker till Madhis mausoleum och Khalifas hus. En lång färd som bland annat går över den vita Nilen och in stadens basarkvarter i Omdurman. Khalifas hus är stängt p.g.a. reparation. Mahdis mausoleum är stängt p.g.a. att dörrvakten inte är på plats. Snälla poliser jagar rätt på dörrvakten och vi släpps in i mausoleet. Det är vare sig vackert eller fint men intressant. Mahdi befriade Khartoum från engelsmännen 1885. Engelsmännens ledare Gordon dödas med många andra engelsmän. När engelsmännen återtar Khartoum några år senare har Mahdi dött och mausoleet byggts. Engelsmännen jämnar det med marken och slänger liket i floden. Många år senare byggs mausoleet byggs upp igen och blir viktigt pilgrimsmål.

Mahdis mausoleum
Interiören i Mahdis mausoleum

Vi åker tillbaka med en taxi som är ett under att den rullar. Hoppas att bromsarna fungerar. Ratten ser ut som ett cykeldäck. Kommer till sevärdhet nummer tre “Sudan National Museum”. Också stängt p.g.a. reparation. Känns som hela Khartoum skulle behöva stängas och repareras.

Fin taxi. Cykeldäck till ratt, Ja och inget annat i instrumentpanelen som fungerar. Men vi kom fram
En hel skola som också fick vända i entrén till nationalmuseet

Vi bestämmer oss för att fly förfallet och äta lunch på våning 16 i flashiga Corinthia hotel. En av endast tre flashiga byggnader i staden. De serverar en fantastisk buffé. Vilket gott kaffe. Sudanesiskt kaffe, med kanel, ingefära, kardemumma och kaffe förstås. Riktigt riktigt gott. Vi kan från vårt fönsterbord se hur vita och blå Nilen strömmar samman och gemensamt slingrar sig vidare mot Egypten och Medelhavet.

Corinthia hotel, en av endast tre byggnader i Khartoum som såg ok ut
Vy från våning 16 över Nilen
Härlig buffé
Ljuvligt sudanesiskt kaffe

Har bestämt att det blir hemresa via Saudi. Egypten är oerhört byråkratiskt för fyrhjulsdrivna fordon. Vi kommer därför att åka till Port Sudan och ta en färja över Röda Havet till Jeddha och sen vidare norrut.

Dieseln, tack vare våra extra 60 liter, kanske räcker. Men det känns som ytterligare 50liter skulle vara skönt att ha. Så nu börjar jakten på diesel i Khartoum och jakten på växling av USD. Här finns inga ATM maskiner. Ägnar mer än en dag åt svartabörs-handel i Khartoum. Känns som byråkratiskt och långsamt men inte farligt på något vis. Lyckas växla diverse dollar och får tag på ytterligare 50 liter diesel. Vi gör oss redo för att köra till Karima och Meroe. I Sudan finns det fler pyramider än i Egypten. Landet är laddat med historia från den Nubiska tiden.

Mot Khartoum

Frukosten i Al-Qadarif består av hummus, oliver, sallad, ägg, fetaost, bröd och te. Nu har dieten definitivt övergott till “Mellanöstern-mat”. Det har jag inget emot. Känns bra efter den trista etiopiska maten.

Vägen till Al-Qadarif
Här lastas det vatten i faten på åsnekärrorna

I Al-Qadarif fotograferar jag drivmedels-köerna. Det skulle jag förstås inte ha gjort. En man tycker inte alls om detta. Han ställer sin bil mellan oss och köerna. Han ser arg ut, riktigt arg. Han kallar på polis. En mc-polis tvärbromsar, parkerar sin mc och frågar oss barskt vad vi håller på med?

Drivmedelskö för tuctuc

”Vi är turister”. ”Vi älskar Sudan” svarar jag. Polisen ler, är uppenbarligen nöjd med svaret och låter oss snart köra vidare. Men den arge mannen i bilen ger inte upp utan följer efter oss. När jag efter någon mil stannar vid vägkanten så stannar även den arge mannen bredvid. Jag går fram och undrar om det finns något problem. Han säger argt, mycket argt, att “this is my Sudan, go go go”. Han följer efter oss en mil till men sen tappar vi bort honom. Inte otäckt, men man vet ju inte vem han är eller vem han kan tänkas göra. Vi bestämmer oss för att ligga lågt med fotograferandet innan vi vet vad som gäller i Sudan.

Alla bilar och lastbilar har flaken fyllda med passagerare

Dagens etapp till Khartoum är 42mil lång. Det är en hyfsat bra väg. I början ingen trafik men den ökar allt mer ju närmre Khartoum vi kommer. Vi passerar många säkerhetskontroller, säkert mer än tjugo stycken. De går dock alla snabbt och fungerar bra.

Ökenlandskap, men ibland odlingar
Småbyar längs med vägen

Vägen är vacker i början. Men blir vartefter, som dess omgivningar, alltmer sandgrå. Det är mulet och blåser med mycket sand i luften. Längs vägarna är det fullt med plastflaskor, påsar och skräp. Det ser förfärligt ut. Detta i kombination med ett torrt ökenlandskap utan grönska och fula hus gör att allt känns deprimerande.

Så här förfärligt ser det ut på sina ställen

Nu är flertalet klädda i långa vita klädnader med turbaner. Många åsnor längs med vägen. De drar framförallt tunnor med vatten. Men även hö, möbler, ja i princip vad som.

Ryttaren rider och väver något samtidigt
Full fart utan last
Snyggt ekipage

Vad gör vi här tänker jag. Fult, farligt och fattigt. Vi kör in i Khartoum. Staden har sex miljoner invånare, det märks. Med fullt drivmedelsutbud hade det säkert varit mycket värre trafik.

Över gränsen in i Sudan

Jag läser att det nästan inte finns diesel i Sudan. Köper ytterligare tre dieseldunkar. Åker därefter några mil till en mack med bara fem bilar i kö. Även i Etiopien är det si och så med dieseltillgången och köerna kan vara mycket långa. Vi har planerat att köra dryga 200 mil i Sudan. Med 185liter har vi nästan fyllt bränslebehovet. Behövs “bara” en tankning i Sudan. Känns inte helt bra, men den tankningen får lösa sig på något vis.

Nya dieseldunkar i bagaget

UD avråder från icke nödvändiga resor till Sudan. Bara nödvändiga resor bör göras. Vi ska ju hemåt och enda farbara vägen går genom Sudan. Känns nästan som vi uppfyller nödvändighets-kravet.

Allan, vår granne på hotellet i Gonder, får två flaskor vin som vi inte kan ta med till torrlagda Sudan. Vi lyckas bara tömma en flaska sista kvällen i Etiopien.

Så har det gått en hel månad sen jag kom till Etiopien från Kenya på sandiga ökenvägar. Etiopien har varit spännande och intressant men i aggressivaste laget. Tillsammans med Leshoto helt klart det minst hjärtliga landet av de jag besökt i Afrika.Resan till gränsen går bra. Men med många militär- och poliskontroller. Ibland syns de bra med rep över vägen. Men ofta svåra att upptäcka. Men idag i alla fall ingen spärr är som den i Tigray med en hel by ute för att kontrollera. Här är det riktiga poliser och/eller militärer.

Själva gränsen är riktigt vedervärdig. Fula byggnader, allt är söndrigt, skitigt och eländigt. Det är som Shirley säger, de kunde åtminstone försöka ha det rent. Återigen ska allt kontrolleras av tullen, passen stämplas, kvarvarande etiopiska pengar växlas och nya simkort köpas in. Gränspassagen flyter på bra och alla uppdrag klaras av på knappa två timmar.

Smygtagen bild i ett av gränskontoren
Sladdproblem??
Åsneexpressen
Fullastade lastbilar med väskor

Vi kör 15mil till. Vägen är till och från ok, men mestadels riktigt dålig. Kommer till slut till Al-Qadarif. Vi ser många och långa bensin-köer, extrema köer. Man köar även, långa köer, till stationer utan drivmedel. Förmodligen har ryktet gått att det ska komma bränsle till dessa mackar och köer bildas snabbt.

Addis igen

Så kommer Shirley till Addis. Trött förstås, men vid gott mod. Vi ansöker om visum till Sudan. Ungefär 300 etiopier, plus sju européer, väntar tålmodigt på sin tur i ett rum på kanske 100m2. Det är varmt, någon har spytt på golvet och vi står som packade sillar. Efter tre långa timmar får vi äntligen lämna in våra ansökningar. Dagen efter får vi våra beviljade visum på direkten. Skönt.

Vi besöker Sankt Georges katedral i de gamla italienska kvarteren. Kanske ingen höjdarkyrka precis. Men intressant så till vida att det var här som Haile Selassie kröntes till kejsare. Kyrkan byggdes till minne över Etiopiens seger över italienarna 1896 i Adwa. Än idag den viktigaste händelsen i Etiopiens historia.

Sankt Georges katedral. Förstås åttakantig som nästan alla andra kyrkor i Etiopien
Inne i katedralen kan man se hur etiopierna lyckosamt besegrade italienarna

Det blir en kaffe på det 67-åriga gamla italienska fiket Tomoca, en riktig höjdare. Vilket kaffe och vilken atmosfär. Fantastiskt. Men vad är “Swedish Type Coffe” undrar vi när vi ser en skylt om detta. Löfbergs Lila : ) ??

Gamla fina caféet Tomoca. Men vad är ”Swedish Type” kaffe
Tomoca

Vi avslutar med lunch på italienska Ristorante Castelli. När ägaren hör att vi är från Sverige berättar han att Victor varit här. Vi tittar lite förvånat och undrar “Victor??”. Då pekar han på ett foto på väggen där vi får syn på en ung prinsessa Victoria.

Ägaren till Ristorante Castelli. Visst ser han ut som en äkta italienare
Bildbeviset på att ”Victor” var där

Kejsare Fasiladas Gonder

Det var kejsare Fasiladas som 1636 gjorde Gonder till sin huvudstad. I mer än hundra år var staden en viktig handelsstad med ett stort rike. Det gamla citadellet finns kvar mitt i Gonder. Citadellet är välhållet trots plundringar av sudanesiska krigare i slutet av 1800-talet och bombningar av engelsmännen under andra världskriget.

Kejsar Fasilades slott
Shirley i citadellet
Blommande jakaranda vid Fasilades bad
Mäktiga byggnader i Gonder

Jag har haft sällskap med franska paret Stanley och Merylene i några dagar till och från. Skönt med sällskap under långa körningar i norra Etiopien. 175 mil blev det totalt från Addis till Gonder. Tyvärr var de inte med när jag dramatiskt flydde, körde igenom, respektive fångades in i olika vägspärrar.

Stanley och Merylene

Vi äter avskedsmiddag på ”Four Sisters”. Restaurangen drivs av en kvinna, gift med en engelsman, och hennes tre systrar. Härlig atmosfär, en kulinarisk afton. I alla fall i jämförelse med många dåliga middagar i Etiopien. Four Sisters levererar. De serverar den bästa maten jag fått i Etiopien.

Four Sisters
Jag med två av de fyra systrarna

När jag efter middagen kommer tillbaka hotellet undrar man om jag har öronproppar.
– ”Va, varför det?”
– ”Jo imorgon är det söndag.”
– ”Och?”
– ”Böneutropen börjar 04.00”
Ja böneutropen, de kristna, börjar redan 02.30 och tar slut först 09.20. Nästan sju timmar. Obegripligt. Hela Gonder dånar av mässandet. Som väl är hör jag illa när jag plockat ut mina hörapparater. Och med feta öronproppar isatta får jag en hyfsad natt. Vilket liv, ofattbart att Gonder-borna står ut med detta varje söndag. 

Mina franska vänner åker till Lake Tana medan jag lämnar bilen, flyger till Addis för att möta Shirley och ordna visum till Sudan. Vi flyger därefter gemensamt tillbaka till Gonder för vidare äventyr i Sudan.

Här några bilder från gatulivet i Gonder

Överallt spelas det ”babyfoot” och biljard i Etiopien
Gonders bakgator
Vanlig skylt i de centralaste delarna
Ett av många ”gatufik”
Tur att det finns åsnor i Etiopien
Gott kaffe