Resa på mitt vis

Det finns fler djur än leoparder i South Luangwa

Croq Valley Camp i South Luangwa är annorlunda, vi stortrivs med både boende och personal. Inget stämmer men det mesta fungerar trots allt. Det är bohemiskt, gemytligt och hjärtligt. Vad vi inte trivs med är aporna som är helt omöjliga. Ett ögonblicks ouppmärksamhet och de stjäl vad som helst. När vi varit ute en hel dag hämtar jag en rulle kex i den ”hermetiskt” tillslutna bilen. Jag lägger mig i tältet, äter mina kex och lämnar efter ett tag det öppnade paketet vid sängplatsen. Låser tältet med dubbla dragkedjor innan jag duschar bakom tältet. Jag är borta i högst tio minuter. När jag kommer tillbaka skuttar en apa snabbt ur tältet. Den har lyckats öppna tältets båda dragkedjor och förstås fått med sig kexpaketet.

Andra besökare i anläggningen är flodhästarna. Redan första kvällen får vi besök av två flodhästar inne i restaurangen. De går lugnt omkring och betar gräs högst fem meter från vårt bord. Vi är inte lika lugna som flodhästarna, det känns spännande och exotiskt men rätt hotfullt med de stora middagsgästerna.

Första dagen visar vår guide oss en död flodhäst. Vi ser den döda flodhästen då den är helt intakt. På naturens grymma med effektiva sätt äts den snabbt upp, mycket snabbt. Den stora kroppen på 1500 kg försvinner på två dagar. Efter två dagar är den så gott som helt borta. Bara ben och skinn ligger kvar som bevis. Hyenor och gamar svärmar runt flodhästen. Jag räknar till 18 gamar som samtidigt sitter vid eller på kadavret och pickar och river med sina krokiga halsar. En skrämmande syn men samtidigt fascinerande att följa naturens gång. Vi lägger speciellt märke till hyenornas beteende. Tre hyenor festar på flodhästen, men de turas om att äta. Två av hyenorna vaktar åt varsitt håll medan den tredje äter. Efter ett tag byter de och turas sen om att äta respektive hålla uppsikt för faror.

Ett slagsmål mellan två grupper av hyenor har precis skett. Vi får syn på slagskämparna. Blodiga och sårade står det förlorande laget skamset vid vägkanten. Det är inga vackra djur, än mindre efter ett slagsmål. Rinnande slem kring munnen blandas med blod från öppna sår. En av hyenorna haltar grovt när de ger sig iväg. Det var otvivelaktigt ett hårt slagsmål.

Leoparder, South Luangwa, Zambia

Redan på morgonen den första dagen ser vi en leopard. Den visar upp sig vid ett flertal tillfällen. Den går stolt med säkra steg över öppna ytor där vi befinner oss. En leopard är alltid en leopard och oftast mycket speciellt för den som tittar på Afrikas djur. De är alltid svåra att se. Lejon ser man ofta och många, men leoparden som är solitär och inte sällan finns högt upp i något träd eller väl dold av högt gräs är svår att upptäcka. Vi ser en död impala som sargad ligger vid ett träd. Vår guide antar att en leopard försökt ta upp impalan i trädet men av någon anledning inte lyckats. Uppe i ett träd kan en vakande leopard behålla ett byte för sig själv men på marken blir kampen svår mot hyenor, lejon eller andra djur.

På kvällen åker vi åter förbi trädet med den döda impalan. Först ser vi inget men efter ett tag ser vi hur något rör sig uppe i trädet. Trots bra kikare har vi alla svårt att få rätt vinkel och därmed en klar bild av vad det är som rör sig i trädet. Vi hoppas förstås och räknar med att det är en leopard. Gissa om vi hoppar till när vi inte bara får se en vuxen leopard utan även två små ungar. När vi äntligen får rätt vinkel ser vi de två små leopardungarna fridfullt liggande på varsin gren, intensivt tittande på oss.

Pensionärsrabatt på fortkörning

Efter Mana Pools åker vi över gränsen in i Zambia och vidare mot South Luangwa NP. Jag kör återigen för fort och flaggas för fortkörning. Tillåten hastighet var 80, men jag körde i 93.

• Polisen; “Good morning, sir”.
• Jag; “Good morning officer”.
• Polisen; “Everything ok”?
• Jag; “Yes, except my fast driving”.
• Polisen; “No problem, you have to pay only 300 kwacha” (= 200 kronor).
  ”Can I see your driving license”?
• Jag, medan jag lämnar över körkortet; “Can I maybe get any discount? I am retired”?
• Polisen; “How old are you”?
• Jag; “I am 67 years old”.
• Polisen; “Ok, you only have to pay 100 kwacha but keep your good shape.”

Nöjd med min prutning åker vi vidare mot South Luangwa NP

Vi träffar många fina människor under några dagar längs med vägarna:

Victoria Falls

Vattenfallen hade extremt lite vatten, regnperioden hade inte börjat. Många långa månader utan regn avspeglar sig i det sparsamma vattenflödet. Vi tycker det är vackert ändå, men inser att det hade varit något helt annat med ett rikligare vattenflöde. Vattenfallet med sitt ångande vatten skapar regnbågar i den tidiga morgonsolen. Det är många regnbågar som bildas i morgondimman, fallen formligen paketeras i regnbågar. Så fort solen kommit en bit upp på himlen försvinner regnbågarna och den vackra morgontimmen är över.

Vi går omkring mitt bland de vilda djuren

Vi passerar fyra kontroller med vakter och bommar inne i parken. Stämningen är god vid samtliga kontroller. Skojandet är mer regel än undantag. Idel leende vakter, det är så smittsamt och livsbejakande. Här och nu inser jag att jag drabbats av Afrika-sjukan, en fantastisk kontinent med underbara människor.  

När vi sitter i den tropiska natten landar en stor uggla i trädet bredvid oss. Vi är nere på endast 300 meter, sommaren har startat och värmen är påtaglig. Det blir drypande våta nätter med en lägsta temperatur på 30 grader. Svetten rinner rejält under natten. Under de svettigaste timmarna känns det som mitt myggnät försöker strypa mig. Jag vaknar med nätet fastklistrar i ansiktet och fäktar förtvivlat innan jag förstår vad det är jag fäktar mot. Först vid fyra- eller femtiden känns det något svalare.

Vi äter frukost vid Zambezifloden. Vyn över floden är strålande, betagande, bedårande, tidlös, det blir inte vackrare än så här. Bergen i Zambia på andra sidan floden ramar in naturen på ett vykortsliknande sätt. Denna plats, vår campingplats, är en av de absolut vackraste platser jag någonsin sett. 

På kvällen kommer fem flodhästar upp ur floden och betar gräs. Vi har dem i och runt campingplatsen hela natten. Deras brölande hörs natten lång. De låter som arga svenska tjurar. Men det är inte bara flodhästar som kommer på besök. Sven-Erik hittar två mindre skorpioner och en spindel. En apa leker med mitt dieselfilter medan den förgäves väntar på överbliven mat. Sven-Erik ger sig iväg och fiskar med två parkvakter. Vi är mitt inne i den afrikanska vildmarken. På kvällarna gör vi upp eld med torra kvistar och träbitar som vi samlar ihop från marken. Efter maten njuter vi av sydafrikanskt vin och alla ljud som till och från är öronbedövande, alltmedan flodhästarna ”röjer” omkring på vår campingplats.

Träskvägen genom Chobe Game Reserve

Vi lämnar “vår” flodhäst och åker in i Chobe Game Reserve. Vägen vi kör heter Chobe träskväg, vi borde anat oråd när en väg har ett sådant namn. Den första milen innebär körning runt vattenmassorna på vägen. Därefter är vägen inte längre farbar. Vi tvingas köra vid sidan av vägen i halvmeter högt träsk-gräs. Det går inte att se om det finns hålor, stenar eller annat dolt av gräset. Anna får ofta gå före och kontrollera. En sträcka kompenseras vi med strålande vyer, på avstånd ser vi långa rader av elefanter och bufflar, en mäktig syn. Anna är orolig, alldeles blek, hon är så orolig att hon blir helt tyst. För första gången under resan är hon tyst i två timmar. När vi kommer ut ur värsta eländet forsar orden av lättnad fram ur hennes mun : )

Elefanter
Chobe är känt för sin stora mängd elefanter. Plötsligt ser vi mer än hundra elefanter vid ett och samma tillfälle. Vi kan inte räkna dem alla men det måste vara minst hundra elefanter. Stora hanar, honor med små ungar, unga elefanter som leker omkring och gamla elefanter med slitna hudar. Elefanter är en av mina favoritdjur. De andas klokhet, de utstrålar omtänksamhet och är alltid så tacksamma att titta på. När de dricker vatten med sina snablar eller när det duschar så att leran sprutar över dem.  En elefant badar varje dag, men om det inte finns tillräckligt med vatten använder de sina snablar och tar en dusch istället. Ibland duschar de sig i damm och lera för att skydda sig mot besvärande insekter.

Några klipp från dagboken om Moremi Game Reserve:

Bilen sitter hjälplöst fast i lera

Plötsligt sker det som inte får ske, jag missbedömer en vattensamling. Under vattnet som ligger på vägen finns en tre decimeter tjock lervälling, bilen kör rakt ner i leran och sitter hjälplöst fastklistrad. Spadarna åker fram och vi glider ner i lervällingen, leran går upp till halva vaden. Nu gäller det att inte tappa fotfästet i den hala leran. Vi kämpar hårt i över en timme innan det börjar bli mörkt. Det lilla hål vi lyckas gräva vid ett av däcken fylls lika snabbt igen av ny flytande lera. Bilen sitter hjälplöst fast, det känns dessutom som vi sjunker djupare och djupare ner vid varje nytt försök.

Svetten rinner i floder och ryktet om friskt blod har nått myggorna. De attackerar på bred front i stora moln. Vi ger upp och flyr in i bilen där vi förbereder oss för en lång natt i sittande position. Svettigt, lerigt och riktigt “djävligt”. En flaska vin lättar förstås upp stämningen medan vi fantiserar och spekulerar om hur länge vi kommer bli sittande, kommer vi någonsin komma loss?

Hyena på campingplatsen

På morgonen går en hyena genom campingen. Vi är mitt i vildmarken, här kan och får man inte lämna bilen eller tältet på natten. Vi läser att just på denna camping blev en pojke anfallen av en leopard för några månader sedan och några lejon siktades för tre dagar sedan.

Sadelnäbbsstorkar

De stora sadelnäbbsstorkarna är ståtligt vackra. Jag kan inte sluta ta bilder av dem. Vilka klara lysande färger, den långa orangea, gula och svarta näbben känns overklig. Fågelns gula ögon och brandgula knän matchar effektfullt färgerna på den långa näbben. Sadelnäbbsstorken blir ett av mina absoluta favoritobjekt i Afrika.

Flodhästen vid och i campingen

Campingplatsen ligger vid en liten damm och i dammen finns en flodhäst, bara en ensam flodhäst. Flodhästen kommer upp på kvällen och rotar omkring på vår campingplats. Med öronbedövande grymtningar förföljer den vår sömn hela natten.

En ö mitt i en uttorkad saltsjö

Kubu-ön ligger mitt i en uttorkad saltsjö. För att nå ön måste vi köra över den uttorkade sjön. Att köra på botten av en uttorkad saltsjö är som att köra över en isbelagd sjö med ett tunt täcke av snö eller ett tjockt lager av rimfrost. Själva körningen är behaglig, rentav riktigt skojig. Det knastrar och knarrar om bilen när däcken gräver sig ner genom det översta tunna ytskiktet. Det låter precis så knarrigt som det kan låta när man kör på snöunderlag en kall vinterdag. 

Vi når Kubu-ön utan missöden. En promenad tar oss runt den lilla ön men vi tvingas snart ge upp för den intensiva hettan, fyrtiotvå grader, och avsaknad av skugga. Det finns ingen skugga förutom den lilla skugga som något av öns fyrtiosex baobabträd ger. Baobabträden med sina tjocka stammar och spretiga oregelbundna grenar ger ett otidsenligt intryck som vore de forntidsträd från dinosaurietiden. Ön är spöklik, trolsk, karg men samtidigt mycket vacker med sina speciella färger i grått, brungult, svart och guldgult. Det är knastertorrt som ett torrt skördemoget vetefält på sensommaren.

Soluppgången med solen som speglar sig i den reflekterande saltsjön är något speciellt. Vi känner oss som vore vi på månen eller någon annan utomjordisk plats. Solen är rödgul onaturligt länge efter det att den passerat horisonten. Samtidigt färgas den vita saltsjön svartgrå i morgondiset.

Ha en trevlig resa

Centrala Kalahariöknen, del 2

Från Kuku till Rakop via slingrande nästan obefintliga ökenvägar tog det oss tre dygn att köra 50 mil genom centrala Kalahari. Vi körde ganska exakt i 27 timmar och använde 70 liter diesel. Förbrukningen var hög, mycket hög. Den tjocka sanden var tidvis svår att ta sig igenom, den krävde mycket energi. Men det gick bra, bättre än jag vågat hoppas på.

Kattdjur är spännande, speciellt när de har små ungar. Turen var med oss, vi fick på nära håll följa både geparder och lejon med små ungar. Det blev många bilder av de vackra djuren, och speciellt många när två lejonungar, som stojat och stökat, får besök av sin mamma. De tre, mamman och ungarna, står med sina huvud tätt, tätt samman och gnider dem länge, länge kärleksfullt mot varandra.

Större kudu med sina fina spiralformade horn är också en av mina favoriter. De är extra vackra i Kalahari.

Både Anna och jag fällde några tårar över naturens vidunderliga storslagenhet och den tacksamhet vi kände över att få uppleva allt detta i verkligheten.

Ha en bra resa

Tre dygn genom Centrala Kalahariöknen

En resa från väster till öster genom hela centrala Kalahariöknen tar tre dygn. Vi kör genom sand och ofta på botten av uttorkade saltsjöar. Om bilen har 4-hjulsdrift är “vägarna” i stort farbara. Men bara om regnperioden inte startat. När den väl har startat är det inte längre möjligt att köra. Regnen borde ha startat men var försenade. Vi klarade av vår lilla expedition innan regnen startade.

”Det kommer säkert någon”

Vi frågade vakterna vid entrén vad som händer om bilen slutar fungera, om vi kör fast eller om vi blir sjuka? Vakterna vid entrén svarar tröstande; ”Om ni inte har satelittelefon får ni vänta, efter en dag eller två eller kanske mer kommer det säkert någon.”

Storslagen ödslighet

Vi ser inga människor när vi kör genom öknen. Det finns inga människor i Kalahari. Naturen är storslagen, ödslig. Det handlar om vidder, uttorkade saltsjöar, grässtäpper, savanner, sanddyner, allt målat i gult, sandgult, orange, rost- och tegelrött.

Koritrappen

Koritrappen är världens tyngsta flygande fågel. Vi stannar förundrade när två koritrapper dansar runt bilen. Steg för steg virvlar de runt som en tjurfäktare med sin tjur innan de ”drabbar samman”.  De virar sina långa nackar runt varandra. För ett ögonblick känns det som fåglarna kommit ut för att dansa enbart för oss. Att få se detta livs levande, från första parkett, mitt i Kalahariöknen, vi får gåshud och känner en stor tacksamhet till naturen och livet.

Ha en bra resa

Sven

Här kommer några bilder till från Etosha i Namibia.

Under sista dagens eftermiddag kör vi i tre timmar utan att se ett enda djur. Nedstämda går vi till vattenhålet vid campen. Förvånade räknar vi till fyrtiotvå elefanter, en vit och en svart noshörning, en apa, en räv och två giraffer. Det är inte alltid man behöver gå över ån efter vatten : ) Vi bjuds en rolig uppvisning av elefanterna när de badar, sprutar vatten och småkivas. En apa ger sig på en av noshörningarna. Det ser komiskt ut med den lilla apan som får noshörningen så mycket ur balans att den lämnar vattenhålet.

Vi beger oss iväg i soluppgången och får några härliga giraffbilder i morgonljus.

Roligast på hela besöket är när vi lämnat parken och en ivrig elefant klämmer sig in mellan några bilar på stora huvudvägen.

Ha en trevlig resa,
Sven