Resa på mitt vis

I Hawzen hittar jag ett litet hotell högt upp på en höjd med vidunderlig vy över bergen. Naturen är karg med kaktusar och öken, platsen påminner om Arizona. Området är mycket vackert, extremt vackert, något av det vackraste på hela resan. Först Lalibela och nu Hawzen, norra Etiopien är onekligen vackert tänker jag. Här stannar jag i flera dagar och låter tankarna flöda medan jag besöker några av alla kyrkor som byggts på toppen av bergen runt omkring.

Området är känt för sina 120 kyrkor byggda på toppen av de höga bergen runt Hawzen. Den ena kyrkan ligger mer otillgängligt än den andra. Det var “de nio helgonen” och Aksum-kungarna Ahreha och Atsbeha som på 500-talet kristnade Etiopien och byggde kyrkorna.

Vi beger oss till kyrkorna Maryam Korkor och Daniel Korkor. Kyrkorna ligger likt örnnästen högst upp på ett brant berg. På vägen upp ser vi många murmeldjur och får sällskap med en flock babianer. Det är brant, mycket brant men inte omöjligt brant. Ibland måste vi genom smala passager, men vi tar det i lugn takt och allt går bra. Precis vid Daniel Korkor balanserar vi på en smal klipphylla med ett stup på 400 meter på ena sidan och en lodrätt vägg upp till bergstoppen på andra sidan. Det gav onekligen en bra dos svindel men var samtidigt makalöst vackert. Kyrkorna tittar vi på, och de är vackra, men denna gång var det onekligen färden och inte målet som var vandringens egentliga mål.

Lalibela är känt för sina vackra kyrkor utmejslade ur den vulkaniska berggrunden. Kyrkorna är arkitektoniska mästerverk, unika i stil och konstruktion. Att lyckas med att konstruera de fristående kyrkorna ur berggrunden med dåtidens verktyg är näst intill ett underverk. Legenden säger att det var kungen av Aksum som lät bygga kyrkorna och skapa Lalibela på 1200-talet. Hans idée var att bygga något som skulle likna Jerusalem. Lite mystiskt sägs det att själva arbetet utfördes av ”vita tempelherrar från Jerusalem”.

Religiös körmusik hörs över hela bygden. Långt innan jag når kyrkoområdet fångas jag av det entoniga mässandet. En medryckande, nästan magisk stämning, vibrerar i luften. På det stora kyrkoområdet med dess elva kyrkor befinner sig tusentals ortodoxa kristna. Alla är klädda i vitt vilket skapar en känsla av renhet och ytterligare förstärker den religiösa stämningen. Alla ceremonier har förmodligen genomförts på samma vis under många århundraden. Mässandet och ritualerna utstrålar tidlöshet. Att beskåda ritualerna är som en resa med en tidsmaskin. Under alla mina resor har jag aldrig tidigare sett kristen utövning som känts lika uråldrig och ärligt genuin. 

Vid två tillfällen hamnar jag med ett femtiotal troende som med sina käppar håller takten till musiken. Deras klädsel går i vitt och guld. Det enda som bryter av är de brokiga färgerna i paraplyerna som används flitigt i de olika ceremonierna. Det är tveklöst en av resans bästa dagar, jag blir rörd och fäller några tårar.

Via Arba Minch och den vackra vägen längs med Chamo- och Abayasjöarna tar vi oss upp till Awasa. Det är i dessa trakter som centrum för rastasafarismen finns. Enligt traditionen var kejsare Haile Selassie ättling till drottningen av Saba och judarnas kung Salomo. En biblisk profetia i Jamaica sa att en ny messias skulle komma från Afrika. När Ras Tafari (rastafari) 1930 kröntes till kejsare Haile Selassie ansåg man att profetian blev uppfylld och att messias hade kommit. Vid Awasa ligger den vackra Awasasjön med ett rikt fågelliv

Sista stoppet innan Etiopiens huvudstad är Ziwayasjön. Jag har läst att Moses stentavlor, de med de tio budorden, under 72 år ska ha förvarats i ett kloster på en av öarna i sjön. De forslades dit för att undgå krig och plundringar i den gamla huvudstaden Aksum. Jag fascineras av gammal historia som flätas ihop med sägner. Versionerna är många och osannolika men det finns tecken på att något har funnits. Min fantasi tar fart, min nyfikenhet väcks och mitt förstoringsglas åker fram.

Vi gör en båttur på sena eftermiddagen för att leta efter kloster och stentavlor. Vi missar förstås tavlorna som sedan länge är återbördade till Aksum, om de överhuvudtaget har existerat. Vi kommer inte ens till rätt ö utan hamnar på en annan ö. En ö som nästan avfolkats, där det bara bor tre åldringar som sköter en liten kyrka. Vi träffar åldringarna och tittar på deras kyrka. Det blir några fina möten med de gamla öborna, utflykten är inte helt förgäves. Dessutom är fågellivet fint med pelikaner och skrikhavsörn. Vi ser fiskare som är ute med nät eller bara med enkla fiskespö och fångar små abborrliknande fiskar som de filear direkt. 

Ibland kör vi fel i de små byarna men får alltid snabbt hjälp att hitta rätt. Hjulspåren är många, det är inte givet vilket spår som leder dit vi vill. Vi navigerar på slutet med två mobil-gps’er och en kompass, vi vill inte komma fel och hamna i Sydsudan. Vi passerar en stor vit cementstod mitt ute i ökenlandskapet, den markerar var gränserna mellan Kenya, Etiopien och Sydsudan går ihop.

Strax därefter når vi den Etiopiska gränsposten. Männen längs vägen är get herdar, alla med gevär på ryggen och visselpipa runt halsen. Vi lär oss att gevären används för att stoppa rivaliserande stammar från att stjäla getter och visselpipan för att kalla på hjälp.

Jag sitter på en terrass under ett uppspänt solskydd och skriver dagbok samtidigt som jag njuter av fantastiska vyer över de sydsudanska bergen. Efter marknaden i Dimeka åkte vi rakt västerut till en liten katolsk missionsstation. Missionsstationens huvudsakliga uppgift är att hjälpa människor med primärsjukvård i de näraliggande byarna. Ingen lätt uppgift i ett område där häxdoktorer och vidskeplighet härskar. Gonzalo, sjukskötaren, berättar att man i byarna tar livet av utomäktenskapliga barn. Han berättar vidare att ett barn som föds med en tand i överkäken också avlivas. Detta anses som bevis på att barnet är besatt av djävulen.

Vi blir introducerade till byns hövding, en gammal gerillaledare från Sydsudan. Jag skänker en fotboll till lagledaren för byns fotbollslag. Byn har en lagledare och ett fotbollslag men ingen fotboll eller fotbollsmål. Under dagen har två fotbollsmål byggts när ryktet om annalkande fotbollar kom. Målet består av några långa pinnar som sticker upp lite snett på varsin sida om fotbollsplanen. Lagledaren delar upp byns män i två lag. Gonzalo som också vill spela får vara med i det ena laget. Det blir en spännande match som rättvist slutar oavgjort.

När vi äter middag ser vi många gräshoppor som kommer flygande och hoppande. Den lilla terrassen blir för en kort stund helt invaderad. Gräshopporna är riktigt stora, inte alls de små som vi har i Sverige. De kommer i stora mängder, vi får dem i håret och under t-shirtarna. När vi ser de jättelika gräshopporna förstår vi att ett antal av dessa snabbt kan göra förödande skador på böndernas odlingar. Vi läser senare och får det bekräftat att det i år är stor gräshoppsinvasion i Etiopien och Kenya, stackars bönder tänker jag.

När jag frågar David varför en bit av vägen är ny med fin asfalt berättar han att Kina har köpt mark och fått tillstånd att starta upp stora odlingar med sockerrör och bomull. För att klara av dessa odlingar behövs det bra vägar men framförallt vatten, mycket vatten. Vattnet kommer tas från Omofloden, den flod som rinner ut i Turkanasjön. Turkanasjön får 90 procent av sitt vatten från Omofloden. Vi drar den tråkiga slutsatsen att Turkanasjöns dagar är räknade

Vi kör drygt två mil på asfalt, sen går vägen över i sand och grus. Efter ytterligare fyra mil når vi Turkanasjön. Männen längs vägen har alla en vandringsstav och en liten pall. Pallen använder de både som stol och som huvudstöd när de sover. Många av männen har gevär och tjocka band med patroner runt magen. Kvinnorna har vackra halsband, vars färger visar vilken stam de tillhör. Kvinnorna släpar på vatten och bränsle, medan männen vaktar getter och mest tycks vandra omkring. Vi kan utan problem ana oss till att det här är den fattigaste delen av Kenya.

Naturen är ökenlik med en sparsam växtlighet bestående av akaciaträd, kaktusar och tistlar. Termometern når 42 grader, i skuggan. Det är olidligt varmt. Vi ser många kameler och getter längs med vägen. Några barn försöker sälja getmjölk i gamla Sprite- och Coca Colaflaskor.

Vägbeläggningen består av sand, grus och småsten om vartannat. Det går bra att köra, mycket bättre än väntat. Ibland kör vi över uttorkade flodbäddar, komplett omöjliga att passera under regnperioden, men nu inga problem med fyrhjulsdriven bil.

Vi har fått tips om att vi kan bo hos missionärerna i Nariokotome. Det är för varmt med taktältet och det finns absolut ingen annanstans att bo. När vi frågar om vägen till missionärerna får vi tipset; ”följ hjulspåren fem kilometer rakt västerut, sen ser ni deras anläggning”. Det finns massor av hjulspår och ekvationen är inte helt lätt, men som vanligt följer vi de mest körda hjulspåren och taktiken lyckas. Vi välkomnas av fader Antonio som har bott på missionsstationen i trettio år.

Går det att köra längs med Turkanasjön?

“The constant gardener” är en bok av John le Carré som blivit film, en medryckande och spännande film. En del av scenerna utspelas vid Turkanasjön en saltsjö och världens största ökensjö. Bilderna av den vackra, ödsliga, turkosfärgade sjön etsar fast sig i minnet. Jag börjar undersöka om det är möjligt att åka längs med sjöns västra del hela vägen från norra Kenya in i Etiopien.

Från Nairobi blir det långkörning upp till Lodwar på “vanliga” vägar. Efter Lodwar går vägen längs med sjön dels på på hårdpackad sand med “tvättbräda-körning” och dels i lös sand. Den stora frågan är hur djup sanden är, hur djupt kommer bilen sjunka ner? Kommer det räcka med fyrhjulsdrift? Ett stort plus är att vägen ska vara lätt att hitta även om man ibland får fråga lokalbefolkningen om det är hjulspåren till vänster eller till höger som är de rätta. Det kan bli rejält spännande, men kräver att vi håller tungan rätt i mun. Vägarna är inte de bästa, bara sand, grus och ingen asfalt, de spolas bort under regnperioden. Många av broarna är sedan länge bortspolade och har inte byggts upp igen. Är det bara riktigt torrt ska man kunna köra på flodbäddarna. Januari och februari, då vi ska köra, är årets torraste period, kanske kan det gå? Sista kvällen i Nairobi känner vi att oddsen är tillräckligt goda för en lyckad resa längs med Turkanasjön och bestämmer oss för att ge det ett försök.

Vi åker mot Lodwar, i början är vägarna bra, men på slutet är de nästan ofarbara. Vi passerar många polis- och militärkontroller, i en av kontrollerna föreslår poliserna att vi ska ha poliseskort längs Turkanasjön. Något vi tackar vänligt men bestämt nej till. Att uppleva vardagsliv och kommunicera med lokalbefolkningen blir inte bra med poliseskort.

Nästa morgon bunkrar vi upp med mat och vatten i livsmedelsaffären. En kyckling går obekymrat omkring på golvet medan vi handlar. Utbudet visar sig bättre än vad ingången till affären indikerat. Vatten, mycket vatten och yoghurt till frukost är det vi behöver, en stor påse tomater och massor av kex får vi också med oss. Vi köper extra kex och vatten för att kunna skänka bort till människor vi möter längs vägen. Några hundratals pennor och en handfull fotbollar har vi också för att skänka bort. För övrigt finns redan proviant i bilen för några dagar framåt. Slutligen tankar vi full tank på den sista macken i Kenya och kör mot Etiopien.

Mount Elgon och Sipi-vattenfallen

Någon gång på eftermiddagen når vi den lilla byn Sipi i vars närhet det finns tre stora vattenfall. Det översta är 85 meter högt, det mittersta 63 meter och det understa 100 meter. Mount Elgon som är 4300 meter högt ligger mellan Kenya och Uganda, vi befinner oss på bergets ugandiska sida.

Vi passerar den lokala “bensinstationen”. En mjölkpall på vilken det står ett tiotal flaskor. Flaskorna är fyllda med en liter bensin. Det är långt till närmsta mack, hit kommer motorcyklarna för att tanka några liter. Vi träffar byns polischef som precis tankat sin tjänste-motorcykel. Han är mycket nöjd med den lilla bensinstationen.

Flera gånger ser vi två stenar, sammanbundna med ett snöre, upphängda över elledningar. Vår guide berättar att man gör så när elledningarna börjar “slacka” och nästan stöter ihop. Stöter de ihop blir det kortslutning. Ett effektivt “hands-on” för att undvika elavbrott. Vi ser även att det hänger gamla bananblad över snören. Denna gång handlar upphängningen om att ge kräsna getter mat. Getter som inte vill äta halvt ruttna blad på marken.

Den mest natursköna nationalpark jag sett

Lake Nakuru NP är en av Kenyas minsta nationalparker. Parken ligger runt Nakurusjön och är den mest natursköna av alla parker jag sett. Parkens västra sidan har vidunderliga vyer över sjön. Den tidiga morgontimmen med morgondimma eller kanske bara lågt liggande moln skapar en trolsk atmosfär. Djurlivet är bra med noshörningar, lejon, leoparder och rothschild-giraffer som de mest spännande djuren. Vi belönas med hela femtio rothschild-giraffer. De är en något kortare underart med vita öron och vita ben, det sägs skämtsamt att de har vita strumpor på sig. För något år sedan fanns det bara 1700 kvar av denna den mest hotade giraffsorten.

En korruptionens dag i Kenya

Några kilometer efter gränsen blir vi blir stoppade vid en poliskontroll. Här är det rakt på sak. “I want dollars” skriker den kvinnliga polisen. Hon tittar på oss och repeterar “I want dollars” gång på gång. Vi står på oss och berättar att vi vare sig har dollar eller kenyanska shilling eftersom vi precis passerat gränsen. Det tar femton kanske tjugo minuter innan hon låter oss åka vidare med våra dollar intakt.

En timme senare blir jag klockad för fortkörning. Jag hade kört 68 km/timme istället för tillåtna 50 km/timme. En bister polischef berättar att fortkörning är en mycket allvarlig förseelse och innebär att jag måste till domstol. Hela processen kan ta flera dagar berättar han. När han säger det inser jag vad som är på gång. Jag ber förstås om ursäkt, skrapar med foten, och undrar hur allt detta kan lösas. Polischefen skickar iväg Filip och sina kollegor och begär sen motsvarande 500 kronor av mig. Vi förhandlar länge och enas till slut om böter på 200 kronor. Han stoppar nöjd pengarna i egen ficka, utan kvitto förstås.

Någon timme senare blir vi stannade igen. Vi ser poliskontrollen i god tid och ser att poliserna inte är fokuserade. Precis när vi kör förbi tittar de upp och reagerar blixtsnabbt. Vi stoppas och Filip vevar ner rutan på passagerarsidan där han sitter. Instinktivt förstår vi av polisernas minspel vad som hänt. Uppenbarligen såg poliserna bilens förare till höger i framsätet djupt nersjunken över sin mobil. Strängeligen förbjudet för chaufförer i Kenya. De hann aldrig se att bilen är vänsterstyrd och att Filip bara är passagerare. Poliserna blev snopna och vinkar snabbt iväg oss igen.

Ekvatorn

Under dagen passerar vi en skylt där det står ”equator”. Ett historiskt ögonblick för min Afrikaresa. Durban ligger på breddgrad 30 syd och Alexandria på breddgrad 30 nord. Matematiskt har jag nu kört halva vägen genom Afrika. Därefter saknas förstås några breddgrader i Europa innan Malmö och breddgrad 56 är nådd.

Bedövande växtlighet

Min julklapp från mina barn blir några nätter på Kluges trevliga hotell vid Fort Portale. Här har vi inte långt till Kibale NP där det finns schimpanser som vi gärna vill se. Naturen är mycket vacker, gröna kullar med mangoträd, bananodlingar, avokadoträd och teplantager så långt ögat kan se. Elvahundra meter är en bra höjd, den värsta hettan undviks, allt grönt frodas, blommor finns i överflöd, akaciablommor, orkidéer, anthurium, bouganvillea, hibiscus, amaryllis, pioner och många fler.

Schimpansjakt

Efter en lektion om schimpanser och deras beteende ger sig arton turister ut och vandrar i den täta vegetationen i Kibale NP. Turisterna uppdelade i tre grupper går åt olika håll med varsin guide. Efter en kort vandring ser vår grupp två schimpanser. Schimpanserna går snabbt och vi försöker hålla deras takt. De rusar fram på marken men stannar efter ett tag. Efter någon minuts paus upprepar de sitt beteende med att gå riktigt fort för att sen åter stanna. Allt känns bra men snart går det mesta fel när vår guide per telefon meddelar de andra guiderna att vi hittat två schimpanser. Han meddelar var vi är och snart är vi arton turister och tre guider som omringar två schimpanser. Schimpanserna flyr högt upp i en trädkrona där de sen stannar. Det kan inte vara rätt att tjugoen personer omringar och följer tätt efter två ensamma schimpanser. Vi känner oss delaktiga i en hetsande “schimpansjakt”. Vi ber vår guide att få lämna de andra turisterna och vandra vidare för oss själva. Senare ser vi ytterligare några schimpanser, även dessa högt uppe i träden. Schimpanserna vrålar vid några tillfällen så högt och hemskt att håret reser sig i nacken på oss. Enligt vår guide meddelar de bara att de hittat ett bra ställe för natthärbärge och att flocken bör ta sig dit.  

Vi åker norrut i Uganda, upp till Queen Elizabeth NP.

Vi äter rolex i ett skjul längs med vägen. Ja inte klockan utan Ugandas nationalrätt rolex. En rolex är en grönsaksomelett inrullad i ett chapati-bröd, Ugandas svar på ett korv-eller hamburgerstånd. En vällagad rolex blir precis det mellanmål som vi ofta behöver under våra oregelbundna äventyr.

Från tältlägret vid Queen Elizabeth NP kan vi se elefanter, flodhästar, apor och andra djur. En morgon när vi äter frukost får vi besök av en stor elefant som med stolta steg tågar rakt genom tältlägret. På kvällen samma dag dyker en flodhäst upp när vi sitter ute och äter i det svaga månljuset.

Månens skära ligger i underkant, inte till höger eller till vänster som hemma. Rakt under månskäran, en bit ovanför horisonten, lyser planeten Venus starkt. Över oss glimmar himlavalvets miljarder stjärnor, klarare som aldrig förr. Vi sitter vid en stor öppen eld där stora stockar brinner. Vi är uppe på elvahundra meter med varma dagar men lätt kyliga nätter, det känns skönt med värmen från brasan.

En vacker grönska möter oss på juldagsmorgonen när vi vandrar iväg för att möta bergsgorillor i Mgahinga NP. Att grönt kan vara så skiftande i färg? Från ljus limegrön, sirlig vårgrön som när bokens blad spricker fram på våren, skarp neongrön, smaragdgrön, olivgrön och till mörk mossgrön

Ett fyra man stort spanarlag har skickats ut tidigt på morgonen. Vi själva är fem stycken plus två guider och en handfull beväpnade vakter. Vakternas uppgift denna gång är att säkerställa att inga missöden sker mellan djur och människa. Vår ”lilla” expedition kommer iväg några timmar efter spanarna. Redan efter en halvtimme får vi goda nyheter. Vi hör via radiokommunikation att spanarna hittat gorillornas natthärbärge. En kvart senare har de lokaliserat gorillorna, en grupp på åtta individer. Vi lämnar den lilla stigen och går småsnubblande mot spanarna i tät vegetation. Vandringen går över en ravin och därefter brant uppför. Vi halkar fram på lerigt underlag och fastnar i lågt hängande lianer. Jag är glad att gorillorna hittas snabbt med tanke på den svåra terrängen. När vi gick upp för vulkanen gick vi på små fina upptrampade stigar, nu går vi rakt ut i naturen, något helt annat.

Vi förstår på guiderna och vakterna att vi är nära gorillorna. På avstånd ser vi den första gorillan i sin svarta päls, en stor gorilla som fredligt sitter och äter kvistar och blad. Det är först nu som jag förstår hur stor en gorilla verkligen är. Hanarna blir runt 180 cm höga och kan väga upp mot 180 kg. Honorna är betydligt kortare och väger upp till 150 kg. Vi kommer efter en stund nära en mamma med en unge. Ungen som går efter sin mamma vinglar fram och tillbaka i det höga gräset, så gör den en volt och rullar runt. För ett ögonblick känns det som den medvetet vill göra scenentré för oss. Ungen ställer sig upp på benen och slår sig på bröstet med båda knytnävarna, samtidigt som den tittar åt vårt håll. Vi tycker nästan det ser ut som han väntar på applåder, men vår guide berättar att det bara är gorillans sätt att hälsa. 

Under tiden sitter den stora ledargorillan på marken och pillar med några blad. Han håller bladen framför munnen medan hans läppar febrilt arbetar för att föra in bladen i munnen. De stora läpparna fungerar som ett bra redskap vid måltiderna. Vi står på en lång rad och beundrar gorillan medan han obekymrat äter vidare. Det går en minut eller två men så reser han sig plötsligt och går rakt mot Cilla och Lina. De ser förskräckta ut när den enorma gorillan med ena handen milt flyttar vår guide och passerar tätt förbi dem. 

Ledargorillan sitter lite senare endast tre meter framför mig. Han plockar med en buske och äter sakta men säkert dess blad. Ett grässtrå hänger i mungipan. Det ser nästan ut som han har en grön tandpetare i mungipan. Så tittar han upp, vänder sitt ansikte mot mitt och stirrar länge in i mina ögon med sina mörkbruna ögon. Han håller ansiktet och ögonen rakt riktade mot mig under kanske tio sekunder men så glider ögonen ut till vänster, som om han börjar tänka på något annat. Detta ögonblick blir mitt starkaste Afrikaminne. En ögonkontakt, en telepatisk kontakt med ledargorillan i Mgahginga. För första gången var det jag som blev uttittad och inte tvärtom.