Resa på mitt vis

Vi kommer in i Etosha-parken genom “Andersson gate”. Jo mycket riktigt, en av pionjärerna i Namibia var Carl Johan Andersson. Född i Värmland och utbildad i Lund. Läser att hans pappa var björnjägare.

Vi besöker Etosha två dygn. Värmen är påtaglig. På morgonen kring 20 men med en högsta temperatur på 44 grader. Parken är oerhört naturskön i sin sterilitet. Namnet Etosha betyder ”platsen där inga växter gror”. Parken ligger runt en uttorkad salt-sjö som är så stor att den kan ses från månen. Den lär under en kort tid på sommaren täckas av vatten och då besökas av många flamingos.

Sista dagen kör vi tre timmar på slutet utan att se djur. När vi sen går ner till vattenhålet vid campen får vi se 42 elefanter, två noshörningar, en räv och två giraffer plus lite till. Vilken uppvisning när elefanterna badar och skojar omkring.

Vi slås över turordningen vid ett annat vattenhål under dagen. Först tågar ett dussin zebror ner till vattnet. Först när de är klara ger sig ett antal “red hartebeest” i lång gåsrad ner för att dricka. När de sen lämnat vattenhålet tågar ett fyrtiotal springboks ner för att dricka.

När jag under natten ålar ut ur taktältet och går på toaletten hörs ett hemskt rytande. Shirley blir rädd och tror att något djur tagit sig in i campen. Vad var det för djur? Ja, jag vet inte. Det måste varit ett stort djur. Kanske ett lejon. Men det var definitivt utanför campen.

Och djuren. Många, många med en stor artrikedom. Jag låter bilderna tala

Vi är förbluffade över de tomma vägarna i Namibia. Ingen trafik alls. Som att köra bil i Norrland inbillar jag mig. Men ibland är trafiken intensiv även på de namibiska vägarna : )

Vi stannar till i konstnärsbyn Omaruru på vår väg upp till Etosha. I den fina byn hittar vi mycket konsthantverk och vinproduktion. Ja det finns vin i Namibia. Goda viner? Vet inte, vi har ännu inte provat. Det handlar nästan uteslutande om de billiga men goda sydafrikanska vinerna.

Vi passerar många floder i Namibia. Precis som i Sydafrika är de fullständigt uttorkade. Regnperioden har inte börjat. Man berättar också för oss att det inte regnar på 4-5 år. Enorma termitstackar tornar upp sig längs vägen.

Swakopmund är en tysk stad. Tyska koloniala byggnader och många namn på tyska. Här stöter vi på många turister och souvenirbutiker. Fantastiska swakop-oliver, finns det godare? Tveksamt. Att det går att odla i den torra öknen är ofattbart. Swakopmund blir en bra plats att komma ifatt efter våra ökenäventyr. En av kvällarna hamnar vi på Namibias kanske bästa restaurang, the Tug. Restaurangen ligger på stranden och är delvis inredd i en gammal bogserbåt ”tug”. Bläckfisk, laxtartar och grillad camembert. Bästa middagen hittills kryddad med vacker solnedgång över Atlanten. Mat, vatten och en god flaska rött från Sydafrika gick på 400 kronor, billigt. Men annars är det inte billigt i Namibia.

När vi lämnar Swakopmund passerar vi ett städpatrull vid vägen. En av städarna signalerar och frågar med händerna om vi har vatten. Vi ger henne en 2 liters flaska och hon blir överlycklig. Känns mycket fattigt när städarna inte ens har vatten i det heta klimatet. Plåtskjulen i utkanten av städerna och längs med många av vägarna vittnar om stor fattigdom.

Vi tar avsked av vårt fina värdpar på Haus Sandrose och lämnar Lyderitz. Vi kör up till Aus. Vinden har lagt sig och det är tyvärr därmed disigt. Vyerna är inte lika vackra som när vi kom men det är likafullt väldigt vackert. I Aus fikar, tankar och kontrollerar vi trycket i däcken. Trycket tar vi ner från 2,3 till 1,8 nu när vi ska lämna asfalten och köra grusväg.

Att köra grusväg är speciellt när vägen är som en tvättbräda. Åker man för långsamt åker man ner i varje litet gupp och skakas sönder i ben och märg. Bilen måste ha rejält med fart och surfa över de små guppen. Men man får då vara mycket observant så att man inte åker ner i ett stort hål, s.k. pothole, med allvarliga skador som följd.

Vi åker genom den storslagna Namiböknen till Sesriem. På vägen passerar vi byar med namn som Hemeringhausen och Maltahöhe. Byarna består av några hus, en bensinmack och just inte mycket mer.

Vyerna är strålande vackra. Vi är nästan helt ensamma på vägarna. Vi ser en och annan gemsbok och många strutsar. Mycket vackrare än så här blir det inte. När Filip ser bilderna säger han att det ser ut som ett varmt Tibet. Det är helt riktigt. Namibia har samma storslagna natur som Tibet.

Vägen är spikrak. När det någon gång kommer en mötande bil ser vi det tio minuter innan i form av en reflekterande solkatt och/eller ett damm-moln i fjärran. Ofta suddas horisonten ut i en hägring i form av en spegel eller en sjö i fjärran.

Utanför Sesriem finns världens högsta sanddyner i Sossusvlei. Vi campar i vårt taktält och upplever sanddynerna i skymning och soluppgång. Detta blir resans hittills absoluta höjdpunkt. Naturen är magiskt storslagen. Jag saknar superlativer och låter mina bilder tala.

När vi kommer till Lyderitz ser vi att bilen rullat 40000 km sedan starten i Malmö. Det motsvarar ett helt varv runt jorden.

Bismarck ville inte ha en koloni i Afrika men Lyderitz lyckades få tyska trupper sända till Namibia. Tyskland bildade Tyska Sydvästafrika som tillhörde Tyskland mellan 1894 till 1914.

Lyderitz är en kolonial pärla. Staden byggdes upp under diamantrushen på slutet av 1800- och början av 1900-talet. Tyskarnas grymhet visade dock inga gränser. Ett folkmord genomfördes effektivt av von Trothas Schutztruppe. De utrotade mer än 50% av Namaqua och Herero folkgrupperna, bland annat genom att förgifta deras vatten. Som kuriosa hittar vi en gata i Lyderitz som fortfarande är uppkallad efter H Göring.

Atlantvindarna är inte nådiga. Vinden är piskande hård varje dag året om. Samtidigt skiner solen också året om. Pingviner, flamingos och sälar finns det gott om ute på halvön där Bartolomeo Diaz, den portugisiska sjöfararen landade 1484. Lyderitz med sin halvö är vacker, men allt är kargt, kargt. Finns det ett “the end of the world”, så är det här.

År 1910 byggde Hans Goerke ett magnifikt hus till sin tyska fästmö. Allt material och alla möbler, precis allt, togs från Tyskland för att hans tyska fästmö skulle trivas. Men planerna gick inte i lås. Hans fästmö stod bara ut med de tuffa sydvästliga vindarna och ödsligheten i två år innan hon och Hans Goerke lämnade och åkte tillbaka till Tyskland. Huset med sin koloniala inredning stod länge tomt men är nu museum.

Vi lämnar nationalparken och kör in i Namibia. Tack Sydafrika för en fantastisk månad. Vilka fina människor. En hjälpsamhet utöver det vanliga.

Efter gränsen kör vi exakt 70 km innan vi stöter på den första bilen. Börjar förstå hur det är att bo i Norrland. Den andra bilen dyker upp efter 110 km, den tredje efter 130 km och sen en lastbil efter 170km. Lastbilschauffören vinkar ivrigt och vi vinkar lika ivrigt tillbaka. “Äntligen en människa” tänker vi. Namibia är nästan dubbelt så stort som Sverige men har bara 2 miljoner invånare. Befolkningstätheten är 2 per kvadratkilometer, en tiondel av Sveriges.

Det böljande ”berg- och dalbanelandskapet” övergår plötsligt i ett ”platt som en pannkaka-landskap”. Det är manga, många och långa mil till horisonten. Känns mäktigt. Oändligheten känns närvarande och vi är ensamma med den.

Vi tankar och provianterar i trista Ketmanshoop. Lägger sen om planerna och kör till Lyderitz vid atlantkusten. Det blir en av de vackraste vägar jag kört. Vi ser många vildhästar. Ja det finns vildhästar. Ett storslaget landskap som börjar med röd bränd jord. Därefter kommer de stora platåbergen i ett vackert ökenlandskap. Strax innan Lyderitz blir det riktig sandöken innan vi virvlar ner till den lilla tyskbyn som ligger helt isolerad vid Atlantkusten.

Det blir många bilder av det fina djurlivet I Kalahari. Här kommer därför ett inlägg till med ytterligare bilder från Kgalagadi Transfrontier Park.

Vi får tre dagar i ett torrt och sönderbränt Kalahari. Känns speciellt att få köra i egen bil i öknen. Det är varmt, riktigt varmt. Upp till 42 grader mitt på dagen. Stekhett, men bilens luftkonditionering klarar som väl är av att hålla stånd. Vi får höra att temperaturen går upp till 54 grader under årets 6 varmaste veckor. 

Det är en udda djurvärld vi bjuds. Vi slås av att alla djur till viss del tagit öknens färger. Lejon med svart man är ett exempel. Det är ofta svårt att se djuren. Men i och med att det är torrt, knastertorrt, så tar djuren sig till vattenhålen. En morgon ser vi på första parkett en jakt där två lejon jagar och lägger ner en gemsbok (typ stort rådjur). Känns som vi vill rycka in och rädda gemsboken från lejonen. Något vi naturligtvis inte kan göra.

Sista dagen innan vi ska iväg upptäcker jag att kofångaren lossnat i tre av dess fyra fästpunkter. Konstaterar snabbt att det inte kommer gå att fästa kofångaren igen. Femtiofem mil på Kalahariöknens tvättbrädesvägar har definitivt gjort slut på kofångarens alla fästpunkter. Det blev dödsstöten.

Kofångaren får en ny lycklig ägare. En av parkvakterna blir överlycklig och berättar att han ska svetsa fast den på sin bil redan ikväll.

Vi åker den långa vägen till Kalahari. Vi ska besöka Kgalagadi Transfrontier Park. Parken ligger i södra Kalahari i Sydafrika och Botswana, vägg i vägg med Namibia. Ska vara en mycket unik park med vackert ökenlandskap och spännande djurliv.

Vägen är spikrak och utan trafik. Landskapet blir torrare för varje mil. Till slut övergår det till ren öken.

Det känns som att resa genom centrala Australien. Men en resa där kängurun bytts ut mot vårtsvin och rådjur.