Kimberley, diamanthuvudstaden

Mr. Pholela som lovar be för oss i kyrkan på söndag när han hör att vi ska köra hela vägen till Sverige

Vi lämnar Leshoto och kör den långa och torra vägen till Kimberley.

Torrt torrt
Ingen grönska precis, men vackert ändå.

Vi stannar några dager. Vilar ut efter Leshoto och mycket bilkörning. Tre fulla dagar med 7-8 timmars körning varje dag. Känns i knäna, men egentligen inget problem. Det blir tid för administration och planering. Betala gamla räkningar, tvätta kläder och annat smått och gott. Vi bor på ett fantastiskt B&B. Värdparet Lene och Nico, tar hand om oss som vore vi kungliga besökare.

Lite sightseeing hinner vi förstås också med. I en damm utanför Kimberley finns det tiotusentals “lesser flamingo”, mindre flamingo. Det är den minsta av fyra flamingoarter. Fåglarna står tätt tätt packade medan de långsamt vankar framåt. Deras skära färg gör att hela dammen färgas skär.

Vi hinner självklart också med att besöka “The big hole”, det stora hålet. Kimberleys viktigaste turistattraktion. Diamantgruvan som producerat 2,7 ton diamanter. En hel stad är uppbyggd med hus, hotell, barer, smedja etcetera enligt hur det såg ut på slutet av 1800-talet. Som ett besök i vilda västern.

The big hole
Gamla diamantstaden uppbyggd som den såg ut i slutet av 1800-talet. Rena vilda västernstaden.

Efter besöket åker vi till klubben. Klubben från slutet av 1800-talet är nu hotell och restaurang. Det sägs att det på slutet av 1800-talet fanns fler miljonär på klubben än någon annanstans i världen. Det var äventyraren och finansmannen Cecil Rhodes (mannen som gav sitt namn till Rhodesia) som startade klubben. Som att kliva in på en Londonklubb från 1880-talet. Vi hittar till och med en stol som ägts av Winston Churchill d.ä.

Klubbens lobby
Klubbens härliga bar

Vi campar på 2400 meters höjd, med utsikt över halva Leshoto

Fåraherde i Leshoto

Den östra delen av Leshoto känns extremt fattig. Till och med fåren ser pinniga och smala ut. Det har inte regnat eller snöat på ett år och det är knastertorrt. Vi frågar oss hur man överhuvud taget kan överleva. Att det verkligen går att odla och föda upp kreatur. En fåraherde som ber om mat får mörkt bröd och salami. Det såg ut som han inte ätit på väldigt länge. Vi läser dessutom i vår relativt nya guidebok att 25% av befolkningen har Sida eller HIV.

Stolt åsneförare

När vi passerar genom någon av de små byarna kommer byns barn ut och vill ha en slant. Ibland känns det lite aggressivt när vi inte skänker dem något. En gång prickar en av pojkarna bilen med en sten. Men oftast går det lugnare till väga. Vi skänker bort ett trettiotal pennor i en av byarna. Ett mycket begärligt byte som samlar halva byn runt bilen.

Utdelning av pennor i en by i Leshoto
Segerviss pennägare.

Vi passerar förbi en stor skogsbrand med lågor som slår över vägen. Känns otäckt men vi är tre bilar som diskuterar och tar beslutet att snabbt köra förbi eldhärden.

Skogsbrand i Leshoto

Dagen avslutas med picknick och övernattning i vårt taktält på 2400 meter. Grå råbocksantiloper hoppar vackert förbi vår bostad på morgonen. Antiloperna ser ut som rådjur med kort tuffsig kaninsvans. Efter många och långa mil uppe på hög höjd kommer vi till slut ner på behändiga 1000 meter. Den sista delen av Leshoto, där bland annat huvudstaden Maseru ligger ser ”mer normal ut”. Åkrar, fyrkantiga hus och alldeles för många bilar. Vi lämnar Leshoto med blandade känslor. Mycket exotiskt men alldeles för fattigt och lite aggresivt.

Hotell Gruvstad : )

Sanipasset och Leshoto igen

Lerigt och regnigt på vägen upp mot passet

Efter tre dagar ringer Toyota och meddelar att bilen är klar. Vi checker ut med blixtens hastighet och kör åter förbi Underberg. Busväder, kallt och regnigt. Vi bestämmer oss för att “attackera” Sanipasset igen. Vi måste ju klara av det med hedern i behåll : ). Det har regnat mycket. Första delen är glashal. Mycket slirigt, mycket lera som flyger i luften. Ibland svårt att se vägen. Hittar platsen där vi vände neråt för fyra dagar sedan. Vi var endast 4 km från toppen.

Passkontrollen i Leshoto

Hamnar till slut i världens behagligaste passkontroll. Hos herr och fru Leshoto stämplas vi in i minilandet. Längs med vägen in i landet möts vi av vackra runda stenhus och mängder av får. Och fåraherdar, varmt påpälsade. På 2500 meter blir det förstås kallt på nätterna. Det dramatiska bergslandskapet skiljer sig diametralt från Sydafrika.

Typiska hus längs med vägen i Leshoto
Ytterligare runda fina Leshoto-stenhus

Vi kör till byn Mokhotlong och hamnar på Boikhethelo Guesthouse. Där bor vi förstås över i ett klassiskt runt Leshoto stenhus med halmtak.

Howick, i väntans tider

Bärgning till Howick

Vi blir bärgade till närmsta Toyota verkstad. Bärgaren har radion på full volym. De afrikanska rytmerna dånar. Varje låt dunkar rytmiskt i 15 – 20 minuter innan en ny tar över. På så vis vaggas vi sakta men säkert till Howick 11 mil bort.

Ett riktigt dåligt B&B tvärs över gatan från Toyota blir vårt hem i tre dagar. Vi får snällt vänta på reservdelar från Johannesburg och därefter på reparation.

B&B i Howick
Stängsel och taggtråd

Massor av taggtråd och galler omgärdar vårt B&B. Howick känns som att kliva rakt in i en gammal film från Mississippi eller Louisiana. Nästan alla är svarta, bilarna som glider omkring är slitna och stora. De vita vi stöter på är dåligt klädda, ovårdade och ger ett skitigt intryck. På andra sidan gatan finns en gun-shop, för vilken det görs reklam med en jättelik papp-pistol ute på gatan.

Reklam på gatan för pistolaffär. Så främmande för oss svenskar.

Vi kastar in handduken och inser att vi måste “gilla läget”. Sakta men säkert kommer vi in i rese- och semesterlunken. Greta, Trump och Löfven bleknar långsamt bort och känns alltmer avlägsna. Det är skönt att tona bort det ständiga infobruset som bara har negativa nyheter. Visst vill vi vara uppdaterade men för att kunna ta in resan med allt nytt behövs en annan lunk. En tydligare närvaro här och nu. Wifi och nätåtkomst är helt klart sämre i Sydafrika än det var under Asienresan. Bra för en avspänd semester, men ack så frustrerande när blogginläggen ska göras.

Inte bara dålig wifi. Ibland krävs det hopplock av fyra kontakter för att få el.

Vi blir kompisar med Lance på restaurang Black Olive. Lance har varit gift med en svenskättad kvinna. När han förstår att vi är från Sverige börjar han sjunga “helan går” och jag sjunger med. Vi blir stammisar på Black Olive och Howick börjar kännas riktigt bra. Det känns inte längre som en bestraffning.

Med Lance på Black Olive.

Sanipasset

Drakensberg

Vi ger oss iväg mot Sanipasset i Drakensberg. En underbart vacker väg. Ja inte själva vägen, den har stora hålor och stenar, men vyerna är mer än fantastiska. Något utav det vackraste jag sett. Jag är facinerad av vackra och speciella vägar. Den här vägen är en klassiker som det skrivits mycket om. Förstås ett måste för mig.

Drakensberg i bakgrunden. Gränsen mot Leshoto.
Vägen upp till passet.
Mycket vackra vyer

Vägen är ruskigt dålig. Det går inte snabbt, bilen gungar som en kamel i hålor och över stenar. Det går uppåt och vidare uppåt. Efter ett tag börjar det ryka om bilen och lukta rejält illa. Vi är ungefär halvvägs upp för passet. Det blir allt svårare att komma framåt. Saknas det fyrhjulsdrift? Lägger in fyrhjulsdriften, men det är svårt ändå. Kommer upp till en utsiktsplats. Nu går det inte att köra bilen längre. Vad har hänt. Går inte att få någon kraft oavsett växel. Mitt i klassiska Sanipasset. Kanske en av de värsta vägarna i Afrika. Verkligen rätt plats.

Pieters fina barn. (Pieter please let us have your contact details. sven.gruvstad@gmail.com)

Vi stannar för att kyla ner bilen. Verkar som det hjälper något. Inte tal om att fortsätta uppåt. Vi vänder och kör neråt. Fungerar hjälpligt så länge det lutar neråt. Tar oss hela vägen ner till asfalten och in på ett litet hotell. Där får vi hjälp av personalen och får tag på två mekaniker Caleb och Jinks. De tittar, startar motorn och kontrollerar både här och där. Så kommer domen, “kopplingen är helt slut” säger Caleb. “Jag skulle inte köra en meter till” säger Jinks. Fast i ödebygden.

Caleb och Jinks

Mot Drakensberg och Leshoto

Peter Engblom är fotografen som tagit alla fina foto som hänger på The George Hotel´s väggar En duktig fotograf och artist. Han har dessutom en mycket stor samling av foto från slutet av 1800-talet. Efternamnet? En norskättling vars förfäder kom till Sydafrika som missionärer.

Vi åker mot Drakensberg, de mäktiga bergen som utgör gränsen mot Leshoto. På vintern kommer det snö i de övre delarna. Förmodligen enda snön man kan hitta i södra Afrika. Vägen från Eshowe till Underberg, byn “nedanför berget”, är betagande vacker. Ett grönt böljande, frodigt landskap. Ibland känns det som vi är i Skottland.

Böljande vackert landskap
Strålande landskap

Vi får vid lunch ytterligare en god currygryta. Området kring Durban har många immigranter från Indien som tagit med sig det kryddstarka indiska köket.

Lokala systembolaget. Vi köpte upp deras vinlager, 2 flaskor.

Zululand

Efter två dagar lämnar vi nationalparken Hluhluwe och kör till Eshowe. Det är varmt, riktigt varmt. Tur att luftkonditioneringen i bilen fungerar bra. För två dagar sedan var det 11 grader på morgonen. Idag når temperaturen upp till 39 grader.

Typiska Zuluhus längs med vägen

Eshowe är centralort och hjärtat i Zululand. Här bodde fyra zulukungar. Den mest kända var Shaka. Det var här engelsmännen besegrade de tappra zulukrigarna på slutet av 1800-talet och byggde Nongqayifortet. Zulukrigaren som ledde upproret blev avrättad och huvudet skickades till London som bevis på att “ordningen var återställd”. Vi besöker Nongqyifortet som strategiskt ligger högst upp på en liten kulle i Eshowe. Vi äter lunch på “Adams Outpost” en trevlig restaurang vid fortet. Det känns ofelbart som att vi är i en amerikansk sydstat långt från civilisationen. Färgade människor, trähus, tät vegetation, varmt, varmt.

Nongqayifortet.

Vi stannar två nätter på ett gammalt kolonialt hotell från 1902, “The George Hotel”. Gamla knarriga, trägolv, stora rum, bibliotek, mycket tavlor och foton från kolonialtiden hänger på väggarna. Det finns något att titta på i varje hörn. Hotellet känns genuint trevligt med rustik tradition. Hotellägaren Richard Chennells ägnar sig åt att brygga öl. Han bjuder oss på en zulu-öl. Den smakar riktigt gott. Zulu-ölet blev mycket populärt i självaste öl-landet England under fotbolls-VM i Sydafrika. Richards lilla hemmabryggeri har på 20 år gått från just hemmabryggeri till bryggning i stora kvantiteter i Sydafrika, England och med snar lansering i Belgien.

Receptionen på ”The George Hotel”
Sekelskiftesfoto. Kungen i mitten med sina ”chiefs” bredvid
Hotellägaren Richard Chennells visar stolt upp sitt Zulu-öl

Jagad av törstig elefant

Soluppgång i parken

Nästa dag ger vi oss iväg innan soluppgången för en heldag i parken. Vi får en fantastisk dag med mycket djur och natur. Hela femton noshörningar får vi se. Det finns både svarta och vita noshörningar i parken.

Noshörning. Lägg märke till de fina fåglarna på hans rygg.
Stolt zebra

Vi ser på långt håll ett träd fullt med gamar. Som en julgran dekorerad med skräckinjagande stora gamar. Vi förstår att de väntar på något under trädet som vi inte kan se. Efter mycket spanande och kikande får vi till slut se ett mäktigt lejon som reser sig upp i några minuter innan han försvinner ner i savanngräset igen. Mäktig upplevelse. Tyvärr hade vi fel vinkel för att se mer än så.

Spännande vägar och vacker natur
Ibland trång på vägarna : )

Vi ser giraffer, zebror, impala, gnuer, bufflar, vårtsvin, apor, elefanter och många andra djur. Det finns också många olika hjort- och rådjursarter. Vi slår febrilt i våra djurböcker. Hade den ränder eller inte, var hornen stora? Saknar en guide som kunde svarat på alla våra frågor, men samtidigt utmanade att inte få allt serverat.

Elefant i uttorkad flodfåra

Det blir dramatiskt när vi pausar vid en av parkens ingångar för att gå på toaletten. I själva parken är det förbjudet att lämna bilen, så eventuella behov får man sköta vid parkentrén. När vi går mot toaletten ser vi en elefant som med raska steg kliver rakt mot oss. Den kommer så snabbt och så långt in att vi får kasta oss in på toaletten. Snabeln är bara en meter från oss när vi stänger dörren. Elefanten tröttnar snart och vi kan ta oss ut igen. Vakterna berättar att det är torrt och att elefanten bara ville ha vatten.

Monkeybusiness

Vi kommer till Hluhluwe-parken

Vi lämnar stranden och åker till nationalparken Hluhluwe. Vägarna är riktigt bra med jämn och fin asfalt, skönt. Det kommer bli tillräckligt många sand- och grusvägar längre fram. Det är jag säker på.

Taggig men vacker växt i vägkanten

Bensinmackarna ligger tätt längs med vägen. Känns just nu ganska överdrivet med 80 liter extra diesel på taket. Men i Botswana och Tanzania lär det vara mycket långt mellan bensinstationerna. Bensinstationer som ofta får slut på drivmedel. Ja och Zimbabwe lär vara ett kapitel för sig själv.Vi gör en första rundtur i Hluhluwe-parken. Planen är att köra runt i den fina parken under två dagar i egen bil. Här finns de flesta och mesta av de stora sydafrikanska djuren. Det dröjer inte länge innan vi ser ett antal noshörningar nära vägen. Vilka stora ståtliga djur. Ser ut som urtidsdjur, helt otidsenliga med sina långa horn. Tänk att de nästan varit utrotade och fortfarande är hotade. Vi stöter lite senare på ett militärförband som jagar tjuvskyttar. En stark påminnelse om att hotet i allra högsta grad finns kvar.

Solnedgång i nationalparken
Vackert urtidsdjur
Nyfiken
Älskar zebror

På kvällen träffar vi ett trevligt gäng från Skellefteå. En bild av deras hockey-halsduk på en noshörning tycker jag därför är ok att ta med. Nu får jag väl bannor av mina Malmö Redhawks vänner.

Skellefteå noshörning

En storming natt

Vi åker österut, mot havet. Det dröjer inte länge förrän asfalten tar slut. Många kor och getter korsar vägen. Vi ser några pojkar som spelar fotboll och stannar bilen. Fotbollen de spelar med är helt utan luft. Jag får fram och pumpar upp en och våra “present-fotbollar” från Sverige. Pojkarna tar med stor blygsamhet emot bollen. Deras mammor kommer springande. Oroliga över vem som stoppat sin bil bredvid deras barn. De lugnar sig snabbt och börjar efter några minuter själva spela med den nya fotbollen. När jag säger Ronaldo, repeterar de och visar att de vet vem Ronaldo är. Det är så långt vår kommunikation når förutom ett “thank you thank you”. Om det är min brist på att ha ställt in öronen på “sydafrikansk engelska ute på landet” eller deras brist på kunskap i engelska, som gör att kommunikationen är bristfällig, vet jag inte. Men mer ord tycks inte behövas. Alla är nöjda, även vi.

Glada killar med ny boll
Glad men lätt förvånad
Stolta killar med hemmabyggda bilar
Mammorna tar över fotbollsspelandet

Vi passerar en cashewnöt-odling. Stora träd i långa rader. Inte visste jag att dessa goda nötter växer i träd. Får läsa på. Till slut hamnar vi efter en sandig tvåhjulsstig på Mabibi camp. Vinden viner och havet är ursinnigt. Stranden fungerar som kläckningsstation för sköldpaddor i mitten av oktober. Vi kommer aningen för tidigt. En underbart vacker strand utan människor. Efter att ha blivit blästrade av sanden under några timmar ger vi oss upp i campen. Efter mycket funderande bestämmer vi oss för att sätta upp vårt normala “på marken-tält”. Men innan vi är klara lyfter tältet två meter upp i luften i den starka vinden. Vi får bråttom att rädda tältet. Nära ögat. Vi viker hjälpligt ihop tältet o stoppar ner det igen. Nu blir det plan B, taktältet, som gäller. Fungerar bra, vi får upp tältet hyfsat enkelt. Men klarar det den starka vinden? För att undvika sandblästrad kvällsmat blir det ”middag” inne i bilen. Det blir plötsligt becksvart, mörkret är totalt. När vi krupit upp i tältet och lagt oss börjar det regna. Vinden tilltar och är ibland så kraftig att vi undrar om tältet kommer klara hela natten. Det blir en oroligt natt, flera gånger väcks vi av ett mullrande åskväder och blixtar som lysar upp den kolsvarta natten. Tältet klarar natten fint. Sömnen blev däremot inte den bästa, men vilken spännande natt.

Vägen till havet
Mabibistranden
Taktältet överlevde natten